Flyktingläger

I Hebron är man ledig på fredagar och lördagar. Jag och några andra volontärer bestämde oss för att utnyttja ledigheten genom att göra en resa till Nablus, en stad i norra Västbanken. Vid ankomsten till Nablus blev vi väl mottagna av en italienare vi känner och hans palestinaska vänner som ordnade med husrum åt oss. I Nablus såg vi till att besöka de två flyktninglägrerna, Balata och Askar. Förhållandena där var verkligen under all mänsklig värdighet. Balata upprättades 1950 för att hushålla 5 000 palestinska flyktingar som drivits från sina hem under Nakban (som betyder katastrofen på arabiska) 1948, ett krig som israelerna kallar för självständighetskriget. Idag bor det över 20 000 flyktingar där på en yta mindre än en kvadratkilometer. Till antalet är Balata det största flyktinglägret på Västbanken och en av de mest trångbodda. Trots den svåra situationen var folket i lägrena otroligt glada och vänliga. Det räckte med ett enkelt Marhaba (hej på arabiska) så spreds ett charmant leende över deras ansikten. Det var många barn ute på de smala gatorna som spelade fotboll med trasiga plastbollar. De var så otroligt nyfikna på de främmande gästerna och ville veta vilka vi var, vilket lag vi hejade på (Barcelona eller Real Madrid, några andra lag existerar inte i Palestina) och varför vi var där. Dessa bortglömda barn och ungdomar var bara glada att få lite uppmärksamhet.

I dessa läger är hatet mot Israel som allra störst och väggarna i lägret är täckta med affischer på palestinska martyrer som dött under den senaste interfadan. Det är inte svårt att förstå varför hatet är så stort. Varje dag påminns de genom sin vardagliga misär om vilka som bär ansvaret till allt elände. Flyktingarnas kunskap om deras familjehistoria är stor i dessa läger. De vet alla från vilken stad i dagens Israel som deras förfäder kom ifrån. Jag kan bara föreställa mig hur föräldrarna med nostalgi berättar om deras familjers bördiga marker och goda liv innan deras egendom togs i beslag i samband med Nakban 1948. Säkerligen innehåller deras berättelser försköningar om hur det var men det är ingen tvekan om att deras situation var bättre då än var den är nu. I västvärlden är vi oftast immuna mot sådana "bättre förr" berättelser men här har de verkligen alla möjligheter att få fotfäste. Varje berättelse om goda tider är en möjlighet att drömma sig iväg från misären. Men när de vaknar upp igen är de tillbaka i helvetet på jorden. Av denna anledning undviker jag numer att fråga dem om var de kommer ifrån. Denna till synes oskyldiga fråga resulterar nämligen ofta i ett långt svar om var familjen ursprungligen kommer ifrån och att man på grund av "Ali Baba" (som de kallar den israeliska staten) fötts i ett flyktingläger och berövats sin framtid. Man ser hur indignationen inom dem växer medan de berättar om sin bakgrund. Vad ska man säga för att trösta någon i den situationen. Jag försöker bara tänkta mig hur ofta de dagdrömmer iväg om deras förfäders marker och vilka känslor det skapar? Drömmer de sig ofta bort i en värld där de är framgångsrika jordbrukare, affärsmän, entreprenörer, ingenjörer eller läkare i sina förfäders städer och inte flyktingar på Västbanken med dystra framtidsutsikter? Finns det möjligheter för dem att tänka rationellt när de är totalt impregnerade av känslor av bitterhet, hat och indignation? Hur ventilerar de sina känslor?

Hundratusentals palestinier bor i flyktingläger på Västbanken och i andra länder i Mellanöstern. En av dem, Naji Salim al-Ali, valde att ventilera sin indignation genom att teckna en figur kallad "Handala". Handala är symbol för fredligt motstånd mot ockupationen och man kan ofta se honom målad på väggarna på alla möjliga ställen i och utanför flyktinglägrena, alltid med ryggen vänd mot publiken (se bild).

Jag blev djupt rörd av att besöka dessa läger. Samtidigt blev jag imponerad över de palestinier som bodde där och har gjort så hela sina liv och ändå hade styrkan att kunna se en pragmatisk lösning på konflikten, en framtid där israeler och palestinier kan bo ihop i fred i en palestinsk stat. Deras hat var inte riktat mot judarna utan mot den israeliska staten.

Hebron

Sedan 10 dagar tillbaka är jag i Hebron, Västbankens mest konservativa stad. Detta kommer att vara mitt hem de kommande sex månaderna. Jag har redan noterat att livet här är annorlunda från det i mitt kära lilla Aspudden. Det finns många kulturella skillnader men främst är det den pyrande konflikten mellan israeler och palestinier som gör livet här så begränsat. Palestinierna är dock väldigt trevliga och gästvänliga vilket gör en anpassning inte alltför svår. Även de mest fattiga Hebronbor insisterar på att bjuda en på det sista de har hemma.

Det har varit svårt att smälta alla första intryck. Det är otroligt mycket som händer här som är omänskligt och strider mot de mänskliga rättigheterna. Härifrån är det svårt att se en lösning på den prekära situationen. Inte bara på grund av omständigheten att Israels nuvarande ockupation och olagliga murbygge helt och hållet har målat in palestinierna i ett hörn men även på grund av de radikala strömningar som finns hos såväl israelerna som hos palestinierna. Frågan är om inte Israels högerpolitik redan tänt en eld i Gaza och Västbanken som inte går att släcka.