En natt i Sheikh Jarrah - En erfarenhet av Israels just nu mest kända övertramp mot internationell rätt

Det är en svår och ansträngande upplevelse att sitta ansikte mot ansikte med någon som fått hela sitt liv vänt upp och ned. Den 14 augusti 2009 satt jag med palestiniern Nasser Ghawy, en av invånarna i Sheikh Jarrah i östra Jerusalem, som berättade om sin familjs tragiska historia. Vi sitter bara några meter från det hus som för några veckor sedan tillhörde familjen Ghawy med 38 medlemmar. Israeliska företag och ultraortodoxa judar har sedan länge försökt beslagta husen i Sheikh Jarrah men under senare tid har deras ansträngningar intensifierats. För knappt ett år sedan beslutade det israeliska rättssystemet att Ghawy inte längre hade rätten till sitt hus, istället gav de äganderätten till israeliska bosättare (återkommer senare till domslutet). Familjen vägrade dock att flytta varför israeliska polisen konfiskerade huset med våld. Allt hände den 2 augusti, familjen Ghawy fick lämna sitt familjehem i Sheikh Jarrah och bor sedan dess på gatan. Huset, som för knappt två veckor var deras, bebos nu av israeliska bosättare och vaktas av israeliska väktare betalda av israeliska bostadsministeriet.

Familjen Ghawy framför sitt nu beslagtagna hus

Israelisk väktare ser till att ingen palestinier kommer nära huset

Jag och min italienske vän, Armando, lyssnade uppmärksamt på vad Nasser hade att berätta medan vi läppjade på vårt arabiska kaffe. Vi sitter på plaststolar i familjen Ghawys blygsamma inrättning på gatan i Sheikh Jarrah. "This is the living room and over there you see the sleeping room." säger Nasser lite skämtsamt åt oss när vi frågar hur det är att bo på gatan. Vidare redogör han för den långa och invecklade process familjen genomgått. Det var inte alltid lätt att förstå alla svängar i hans historia, allt började dock 1948 då hans familj flydde från Jaffa till Jerusalem efter Nakban. Jordanien som 1948 annekterade Västbanken beredde plats åt familjen Ghawy och andra palestinska flyktingar i östra Jerusalem. Efter sexdagarskriget 1967 förlorade dock Jordanien kontrollen över Västbanken och Israel ockuperade området. Alltsedan sexdagarskriget har israeliska intressenter (Sephardic Jewish Settlers och Oriental Jews Association) hävdat att familjen inte är de riktiga ägarna av marken varför de tagit upp frågan i det israeliska rättssystemet. De israeliska grupperna menade att marken tillhörde dem eftersom det i området bodde judiska familjer före kriget 1948. För att inte bli utkastade ville israeliska domstolen ha lagfarter som visar att marken de bor på tillhör dem. Familjen lyckas med hjälp av advokater frambringa 12 lagfarter som i kronologisk ordning redogör ägandefrågan från tiden Palestina tillhörde Osmanska riket (hämtade från centralarkivet i Istanbul) till dagens datum. De israeliska gruppernas argument att marken tidigare tillhört dem under det Osmanska rikets tid motbevisades av dokument från centralarkivet i Istanbul som istället visade att marken endast hyrts ut till dem under tre år och alltså inte ägts av dem. De olika rättsinstanserna bollade fram och tillbaka med de palestinska familjerna och deras domar var ibland så motsägelsefulla att domstolen själv inte kunde förklara varför äganderätten av husen tillslut i alla fall tillföll bosättarna. För att läsa mer om familjen Ghawy och den tragiska situationen för alla palestinska Sheikh Jarrah invånare från 1948 till dagens datum vänligen klicka på länken här.

Familjen Ghawy

Och här är vi idag. Familjen Ghawy och familjen Hanoun i Sheikh Jarrah har blivit utkastade från sina hem. Att jag tycker att det här är fel och orättvis spelar mindre roll men vad som borde vara mer upprörande och få världssamfundet att agera är att allt detta tydligt bryter mot artikel 49 i den fjärde Genève konventionen som lyder:

Individual or mass forcible transfers, as well as deportations of protected persons from occupied territory to the territory of the Occupying Power or to that of any other country, occupied or not, are prohibited, regardless of their motive.

Det går nog inte att vara tydligare än så. Konventionen är ratificerad av 194 länder, däribland Israel. Israel har därmed ingen rätt att gå in i ockuperade områden och beslagta palestinska hus på grund av att de inte godkänner de lagfarter de har på sina hus.

Armando gör sig i ordning efter en natt på gatan

Jag och Armando bestämde oss under dagen för att visa familjen Ghawy vårt stöd och sova med dem på gatan. Senare under kvällen kom grannar och vänner till familjen för att umgås och stötta dem. Vi började fråga runt bland de andra familjerna om de oxå riskerar att bli evakuerade från sina hem. Det visade sig att de flesta av dem fått hem en kallelse från israeliska domstolen att i november infinna sig i rätten för att försvara sina hem. Allt är förstås en charad, det israeliska rättssystemet är i dessa fall en politisk inrättning där en del av planen för ett Jerusalem fritt från palestinier ska implementeras. Annars skulle de inte så flagrant ignorera internationell rätt och år efter år se till att färre och färre palestinier kan bo där.

Liam Bartlett och hans tv-team

Djupt nedslagna av det vi hört bestämde vi oss för att under kvällen promenera runt i området för att kunna andas ut lite. Efter några 100 m träffar vi Liam Bartlett och hans tv-team från 60 minutes Australia som var i full gång att vaska ihop ett inslag om situationen i Sheikh Jarrah. Han berättade att de intervjuat flera av de ultraortodoxa judar som bosatt sig i de palestinska hemmen. Deras referensramar var skrämmande. Bosättarna hade hänvisat till Torah'n när journalisten frågat dem med vilken rätt de beslagtagit husen. De använder de gamla religiösa skrifterna som lagfarter, något som visar att de var först och att de är utvalda... hur ska man tolka det svaret? Hur kan man hitta en lösning på konflikten här när den israeliska staten stödjer dessa ultraortodoxa judar vars enda sanning stavas T o r a h?

Jag och Armando lämnar tv-teamet och känner att det enda naturliga steget nu är att söka upp en pub i närheten för att bara slappna av en liten stund innan vi återvänder och gör oss redo för att sova på gatan.

Khirbat Safa - den brända jorden

Såg idag bilderna från demonstrationen i Safa, en by 11 km norr om Hebron. Vad som händer i Safa är inte unikt men aktuellt. Safa är ett typexempel på den taktik staten Israel använder för att erövra så mycket land som möjligt på Västbanken. Allt sker med högsta tålamod. Israel vill dra det här plåstret långsamt för att inte göra omvärlden alltför upprörd.

Genom att förklara palestiniernas mark i Safa för stängd militärzon har de gjort det olagligt för dem att bruka den. Med undantag för de landvinningar staten Israel gör har armén har ingen större nytta av marken. Men för byborna betyder marken allt! Så vad gör de? De fortsätter naturligtvis att bruka den. Vid varje tillfälle som Safaborna beträder sin egen mark kommer dock israeliska bosättare från bosättningen intill och trakasserar dem. Från en dag till en annan blev det därför omöjligt för palestinierna att överleva i byn. De behövde hjälp.

Israeliska bosättare i Safa, uppvaktade av israeliska armén

Internationella och israeliska volontärer hörde deras vädjan och organiserade sig för att se till att de kunde bruka sin jord åtminstone en gång i veckan. Varje lördag eskorterar volontärerna bönderna ut på sin mark. Trakasserierna från bosättarna fortsatte ändå. Soldaterna (ständigt närvarande) ingriper bara när de vill arrestera volontärer som hjälper bönderna att bruka sin jord. Media började så småning om hitta till Safa varje lördag för att bevittna sammanstötningarna... uppmärksamheten gav styrka till palestinierna. Armén behövde tänka om. De hittade en ny strategi och presenterade den för omvärlden: Om inga internationella, isrealer eller media kommer till Safa lovade armén att ge sitt skydd till palestinierna för att bruka sin jord. Volontärerna och media respekterade förslaget och hoppades på en början till en lösning...

Lördagen kom och i allas frånvaro brände bosättarna palestiniernas mark... soldaterna gjorde inget för att släcka bränderna utan ägnade all sin tid till att stoppa den inkommande palestinska brandbilen... när de israeliska soldater var färdiga med säkerhetskontrollen av branbilen så hade nästintill all mark brunnit ned...

Veckan därpå anordnades en demonstration för att visa stöd till Safaborna.

Demonstranter och Safabor blev stoppade från att beträda sin mark

Ingen sympati visades för att deras mark bränts ner

Ännu en meningslös aktion som inte gav någon effekt för Safaborna. Så snart utomståendes stöd svaltat kommer Israel att beslagta marken helt och hållet för att bereda boyta åt den "natruliga tillväxten" av bosättningen intill. Det enda som kan hjälpa dessa människor, som långsamt stryps av ockupationen, är internationellt stöd. Inga pekfingrar utan bojkott. Situationen här liknar till stor del den i Sydafrika. Efter år av bojkott fick till slut F.C. de Klerk och apartheidregimen ge upp. Varför inte göra det samma i Israel/Palestina?

"It's confusion time"

Inte sällan undrar jag vad det är som egentligen händer. Hur ska jag definiera det jag ser? Pågår det konflikt? En frihetskamp? Självförsvar? Ockupation... Ju mer jag tänker på det, desto mer förvirrad blir jag. När jag får den känslan brukar jag söka upp min palestinske vän, mr. "once upon a time". Han kallas för det eftersom det är så han börjar alla sina historier. "Once upon a time during the second intifada...", "Once upon a time when I was in Israeli prison...", "Once upon a time in the cave...". Den här gången, när jag bad honom förklara sin syn på situation vi befinner oss i, avvek han för första gången från sitt epitet. "You know..." började han och smakade ordentligt på sin cigarett "...it's confusion time." Confusion time? "Yes, confusion time!"

Ett halvt paket cigaretter och några avstickare senare så stod det klart vad han ville säga. Palestina har fastnatt i ett limbo. Ockupationen fortsätter med alla dess attribut samtidigt som den palestinska ekonomin blir allt starkare och starkare. Samma personer som ockuperar palestinierna hjälper dem att få igång sin ekonomi. Problemet här har dock inte varit brist på pengar. De flesta invånarna i Hebron är mer förmögna än mig. Det råder dock en tydlig brist på frihet. De som är ambitiösa och vill bli något, tjäna pengar och öka sin makt måste samarbeta med Israel. Till exempel, allt som exporteras från Västbanken till resten av världen måste passera en israelisk mellanhand vilket innebär att produkten blir märkt "Made in Israel". Västbanken får inte längre smulor kastade till sig från israelerna utan hela bitar. Priset är dock att de i utbyte måste legitimera ockupationen.

"No rich person in Hebron hasn't cooperated with Israel." mr. "once..." börjar närmar sig sin slutpoäng. "People don't know what to do. Cooperate and get rich or keep the struggle going and be poor and chased by the israelis." Ett sista bloss från cigaretten och så "...but people are not happy with the situation but what to do? Get rich or fight for freedom? ... you know, it's confusion time."