Med anledning av Per Jönssons artikel, "Den skakiga vägen till fred" i DN:s kulturdel den 26 november 2009.
Per Jönsson presenterar i artikeln en del egna tankar som är exempel på bristande perspektiv och avsaknad av stringens från dennes sida. Oavsett vilken åsikt man har i frågan är det svårt att följa Jönssons resonemang i vissa avseenden. Jag kan inte komma till någon annan slutsats än att han bygger sina argument på nationalistiska idéer. Till exempel skriver han att "Först med sionismens segertåg och bildandet av staten Israel växte palestinsk nationalism fram som inte fick verklig politisk potential förrän efter Israels erövringskrig 1967. Det innebär i princip att palestinierna inte, lika lite som judarna, har någon naturgiven rätt till en stat i Mellanöstern." Enligt Jönsson har således palestinierna inte rätt till sina ockuperade landområden eftersom deras nationalism före 1967 saknat politisk potential. Vad menar han med det? Med samma logik skulle alla medborgare i Europas nationalstater sakna rätten till sitt land om de inte hade en stark nationalistisk rörelse. Betyder detta att vi i Sverige bör rösta på Sverige demokraterna för att inte riskera att bli fördrivna från vår egendom av andra grupper som gör anspråk på dem? Idag skulle Jönsson endast finna stöd för denna ståndpunkt av mindre än 5 % av vårt lands befolkning.
Jag och 95 % av det svenska folket är således av åsikten att det är ett sundhetstecken att ett folk inte söker sig till nationalism för att hävda sin rätt. Jag tror även att många skulle hålla med mig om att det vore mer fruktfullt att i konflikter stödja sig på internationell rätt. Om så är fallet har palestinier, oavsett religiös tillhörighet, hela rätten på sin sida. Palestinier bor antingen på ockuperad mark eller är de flyktingar (enligt UNRWA:s statistik 4,6 miljoner till antalet) boendes i Libanon, Syrien, Jordanien, Västbanken och Gaza. De ockuperade landområdena ska enligt FN resolutionerna 242 och 338 återges till Palestinierna och flyktingarna har ovillkorlig rätt att återvända till sin egendom i dagens Israel. Skulle denna rätt vara dem ifråntagen eftersom de inte vände sig till nationalism i ett tidigare stadium av konflikten?
Det är helt riktigt, som Jönsson skriver, att andra arabländer har använt palestinafrågan som en politisk hävarm för att stärka sina positioner. Splittringen och korruptionen i den palestinska motståndsrörelsen innebär även den ett problem för det palestinska folket. Detta rättfärdigar dock inte att internationell rätt ställs åt sidan för Israels nationalistiska och på många sätt rasistiska politik. Ska vi verkligen ducka för denna fråga och, som Jönsson föreslår, kräva av andra arabländer att bereda mark åt palestinierna så att Israel kan fortsätta med sin nationalistiska och rasistiska politik? Nu när även Hamas ställt sig positiva till 1967 års gränser, är det då så mycket begärt av Israel att ta lika generösa steg och tillåta palestinierna att åtminstone återfå kontrollen av all ockuperad mark.
Mitt stöd till palestinierna grundar sig i internationell rätt. Är detta en kontroversiell ståndpunkt? Om inte borde vi alla vara mer tydliga med vad som händer i Israel och Palestina idag och kräva att FN:s resolutioner och konventioner efterföljs.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Rätten att fritt förfoga över ens mark (ur ett fastighetsrättsligt perspektiv) och rätten till en suverän stat är som bekant två vitt skilda ting.
SvaraRaderaJag tolkade innehållet i den omnämnda artikeln (som f.ö. återfinns här: http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/recension-soren-wibeck-ett-land-tva-folk-israel-palestina-konfliktens-historia-1.1002311) som att det budskap artikelförfattaren försöker framföra i den delen är att strävan efter en suverän palestinsk stat inte fanns innan staten Israels existens.
För att citera artikelförfattaren:
"För hundra år sedan betraktade sig araberna i Palestina som just araber, delaktiga i den större arabiska gemenskapen och undersåtar i det stora turk-osmanska riket."