Kubb i Arroub

Ibland känns det ensamt att vara svensk i Palestina. Intresset för Sverige är litet och kanske borde jag inte förvänta mig något annat. Det tänds dock ett kortlivat hopp inom mig när någon artigt försöker få igång en diskussion om mitt hemland, "It must be beautiful living near the high mountains?", "But wern't you from Swizzerland?", "oh, Sweden... where is that? Ooh Scandinavia... Denmark, Norway and of course Sweden. Scandinavia is nice!" Alla känner dock till Norge efter Olsoavtalet från 1994. "So you're from Stockholm, that's near Oslo right!"

Jag har lärt mig att inte vara avundsjuk på all uppmärksamhet italienare, fransmän, engelsmän, spanjorerna får här. Real Madrid, spaghetti, stora språk, rik historia, kända författare, starka politiker. Man får dock den uppmärksamhet man förtjänar varför jag bestämde mig för att bli kulturimperialist och sprida kunskap om Sverige.

Kubb blir nog en lättsam och bra introduktion till den svenska kulturen. Hur många gånger har inte denna lek lättat på stämningen bland osäkra picknicksällskap där de olika bekantskapskretsarna blygd spanar in varandra. Hur många gånger har inte kubb varit källan till heta känslor, bråk, kärlek, bildandet av nya vänskapsband för att sedan bryta dem. Kubb blir definitivt första rätten de får smaka på det svenska smörgåsbordet av kultur. Inga misstag får ske. Mina förberedelser var minutiösa. Jag studerade noggrant reglerna och måtten för kubbarna och kastpinnarna. Jag gav mina skisser till en snickare i staden. "Sho Yani?" sa han förvånat efter att studerat mina amatörmässiga måttbeskrivningar, Vad är detta?. Språkförbistringen fick mig att demonstrera kubbets hemlighet. Jag rör min högerhand i en pendelrörelse och kastar iväg en träbit mot en annan någon meter längre bort. Alla i verkstaden stannar till och snart har det bildats en halvcirkel runt mig och de träbitar jag använder som rekvisita. En lyckad start! Intresset verkar tydligen finnas. De börjar skicka runt mina skisser och dividera sinsemellan. "Hur ska vi tillverka det här?" "Vart var han ifrån?" "Schweiz?" "Ååh Sverige!" "Quayes!" Bra!. "Fish mushkule!" Inga problem!


Igår var jag i Arroub, vid mediacentret sponsrat av Olof Palme Center och ABF, för att undervisa en grupp fnittriga tonårstjejer i engelska. Med mig hade jag det fem kilo tunga kubbet, en kastsugen fransman och mina kulturimperialistiska idéer. Efter drygt en timmes undervisning i engelska var det omöjligt att hålla klassen i schack. Dags att ta fram kubbet. Efter några minuter av anarki och kastpinnar flygandes i luften lyckas jag få dem att förstå de något förenklade kubbreglerna. Leken kan börja. Redan efter några minuter väcks känslor till liv när någon råkar stå i vägen för ett kast och därmed stoppat en eventuell träff. Att vara överdomare visar sig vara mer ansträngande än jag först trott.


Efter två omgångar märker jag att nyhetens behag har lagt sig, kanske dags att avsluta så att spänning inför den nya leken kvarstår. Blev bara träffad av en kastpinne vilket jag tror är ett gott betyg i min första insatts som överdomare i kubb. Efteråt pratar vi om framtidsdrömmar och livet i den konservativa miljön i flyktinglägret. På tal om konservativ miljö började vi känna av misstänksamma blickar riktade åt vårt håll. Fnittrande tjejer i manligt sällskap är inte alltid uppskattat i dessa delar av Västbanken. Bäst att avsluta mötet men det verkar vara försent. Min franske vän som deltog i aktiviteten får ett varningens finger från en av de manliga invånarna, "Something bad can happen if you're with girls who laugh!". Vi får väl se det som en varning att hålla en lägre profil nästa gång.

Detta är resultatet av att pojkar och flickor lever parallella liv. De vet så lite om varandra och det finns väldigt liten förståelse för att pojkar och flickor kan umgås, skratta och ha kul som vänner och inget mer. Min bild bekräftas, det är inte bara ockupationen som håller ungdomen tillbaka.