Arroub flyktingläger

Som volontär i Hebron tillbringar jag ett antal timmar om dagen framför datorn med arbetsuppgifter av administrativ karaktär. Jag jobbar mestadels med att koordinera work camps för andra volontärer som vill uppleva livet i ett flyktingläger i Palestina. När jag känner mig alltför rastlös framför datorn försöker jag dock smyga ut ur kontoret och att träffa palestinier. För att få ut det mesta av tiden utanför kontoret bestämde jag och tre andra volontärer från Italien, Spanien och Frankrike att ha regelbundna aktiviteter med barnen i flyktinglägret Arroub, nära Hebron.

Som jag tidigare skrivit är det en speciell känsla att gå in i ett flyktingläger. Det är inte ofta som invånarna där träffar människor utifrån varför man som europé får nästan hela lägrets uppmärksamhet. Grupper av ungdomar och barn flockas runt dig och frågar nyfiket efter din facebook eller e-post.

När vi idag gick in i Arroubs flyktingläger kände vi ganska snart blickarna från lägrets invånare och det tog inte lång tid innan vi blev attackerade av hälsnings- och välkomstfraser. Det är helt omöjligt att hinna svara på alla frågor men det spelade mindre roll eftersom deras engelska kunskaper oftast endast sträckte sig till frågorna och inte svaren. Barn följde tätt efter oss under promenaden och fortsatte öva sin engelska på oss. När vokabulären tröt övade de istället på svordomar, vilket alltid är lite förvirrande här i Palestina. Förvirringen ligger inte i vad de säger utan hur de säger det. De säger Fuck you till dig med ett så hjärtligt leende att du inte vet om du ska känna dig förolämpad eller hedrad. Vissa testade oss oxå genom att säga Shalom (hej på hebreiska) för att höra om vi var israeler, misstänksamheten är som sagt stor här.

I Arroub är förhållandena lika undermåliga som i andra palestinska lägren, många människor är ihop trängda på en liten yta. Ahmad, en talesman från UNRWA som är det underfinansierade FN-organ som arbetar med palestinska flyktingar, uppgav till exempel att det i Arroub finns en läkare närvarande från kl 08.00 till 14.00 varje dag. Detta ska täcka behovet för invånarna i Arroub (ca 10 000) och kringliggande byar, totalt 22 000 människor. Det var inte svårt för Ahmad att övertyga mig om de långa köer som ringlar sig runt läkarmottagningen varje morgon. Enligt FN:s officiella statistik lever nästan en halvmiljon palestinska flyktingar bara på Västbanken under liknande förhållanden (se UNRWA:s hemsida). Vi ville därför åka till Arroub för att anordna aktiviteter för barn vid ett mediacenter (faktiskt upprättat av Olof Palme Center och ABF) där vi hade hört att det arbetade en engagerad palestinier som kunde hjälpa oss.

Efter en 10 minuters promenad genom lägret nådde vi mediacentret där vi mötte en grupp ungdomar surfandes på datorerna. I väntan på att chefen för centret, Ismail, skulle dyka upp underhöll ungdomarna oss. De dansade den traditionella palestinska dansen "dabka" (se bild ovan), berättade om sina upplevelse i israeliskt fängelse, gav oss lektioner i arabiska samtidigt som de försökte upplysa oss om de romerska ruiner som finns i närområdet. Det var en underhållande och intressant uppvisning. 20 minuter och många goda skratt senare anlände Ismail och ungdomarna berättade stolt för honom hur de underhållit oss (se bild nedan). Utlänningar är så sällsynta här att när de väl träffar en och kanske till och med får prata med en blir det en unik upplevelse (för dem som för mig).

Ismail, som är den lugna och organiserade typen, välkomnade oss med sin behärskad engelska och bad rutinmässigt om ursäkt om ungdomarna tråkat ut oss på något sätt. Kort därefter började vi skissa på aktiviteter vi skulle kunna organisera för ungdomarna och det gick undan. Han var direkt positiv till att jag skulle hålla i engelska lektioner och sportaktiviteter varje torsdag. Det visade sig att Ismail var väldigt opalestinsk vad gäller sin tidsuppfattning. Vanligtvis tar allt minst tre gånger så lång tid som man blir lovad. En promenad som enligt en palestinier bara ska ta en halvminut tar egentligen 10 minuter, ett möte bestämt till kl 12 hålls egentligen kl 13 eller kanske nästa dag, det är inte så noga. Men när Ismail bestämde att min engelska lektion skulle börja inom en halvtimme så gjorde den det oxå.

Tre timmar senare hade vi alla introducerats till de ungdomarna som vi skulle ha våra aktiviteter med och min engelska lektion var fantastisk. De var så intresserade av att lära sig. För dem var engelskan ett fönster ut ur Palestina, en möjlighet att göra något av sina liv. Precis som ungdomar i Sverige, hade de flesta drömmar om att resa runt och se världen.

Det var nu sent och hungern och tröttheten av alla nya intryck gjorde sig påmind. Vi tackade för oss och blev avvinkande av dussintals händer. Den glädje vi upplevde hos invånarna i Arroub hade smittat av sig, vi gick alla därifrån med ett leende på läpparna och såg redan fram emot nästa veckas besök.