The trip - del 2, från Jaffa till Haifa

While those (Palestinians) who had fled in the early days of the conflict had been able to take with them some personal effects and assets, many of the latecomers were deprived of everything except the clothes in which they stood, and apart from their homes - many of which were destroyed - lost all furniture and assets and even their tool of trade.

Greve Folke Bernadotte (FN:s medlare i Palestina), september 1948

Vi navigerar oss norrut från Gaza och läser i vår guidebok om intressanta sevärdigheter på vägen. Vi girar för alla platser som rubriceras som "pulserande klubbkvarter" eller "besöksvärda shopping distrikt" och riktar istället kompassen mot städer och byar med historia. Någon i baksätet med guideboken i knät föreslår Jaffa, Tel-Avivs gamla stad. En pittoresk liten by i storstaden. Alla kringliggande palestinska städer runt Jaffa hade rensats på palestinier under Isreals självständighets krig 1948 och de lever nu som flyktingar i Gaza, Libanon och annorstädes. Jaffa hade dock till viss del skonats från den initiala etniska rensningen men föll istället offer för en annan slags tragedi, diskriminering genom israelisk militärlag fram till 1967 och efter det av civillagen vilket resulterat i en kedja av destruktiva händelser. Palestinier vägras till exempel bygglov att restaurera och bygga ut sina hus. När husen följaktligen blir fallfärdiga rivs de eftersom de utgör en fara för allmänheten. I deras ställe byggs istället nya hus för israeler. Maktlösa palestinier ser på medan deras hus rivs. Hälften av de palestinska husen i södra Jaffa hade rivits på detta vis mellan åren 1957-1997 varför det idag bor 50 % judar i Jaffa och 50 % palestinier att jämföra med nästan 100 % palestinier före 1948... "Shit, that's really fucked up!" säger nån i bilen efter den korta högläsningen om Jaffas historia.

Jaffa

Vi tillbringade en dag i Jaffa innan vi rörde oss norrut igen. Vi letade vidare efter städer längs vägen och högläsningen från baksätet fortsatte... Ein Houd: "1948", "deportation", "refugees", "now an Israeli artists' colony"; Ramle: "1948", "cleansing operation","mosques destroyed or converted into apartments", "Palestinians living there now are considered to be third class citizens"; Caesarea: "1948", "destroyed", "systematic ethnic cleansing" o.s.v. o.s.v. Av de 64 palestinska byarna mellan Jaffa och Haifa skonades endast två från etnisk rensning under kriget 1948. Ett grymt krig vilket även Folke Bernadotte påtalade innan han mördades av en sionist den 17 september 1948 eftersom han uttryckt kritik mot att sionister orättmätigt tagit 78 % av Palestina istället för de 56 % som föreskrivits i FN:s resolution 181 (som för övrigt inte antogs av palestinierna eftersom de inte ansåg det rättvist att en klar minoritet av dåtidens Palestina skulle erhålla en majoritet av området).

Haifa

Vi lägger ifrån oss guideboken som endast verkar framkalla känslor av indignation och åker till Haifa där vi fått kontakt med den palestinska organisationen Baladna. Innan de visar oss Haifa berättar de lite om livet som palestinier i Israel. Baladna arbetar med att stärka palestiniernas rättigheter. Eftersom Israel är en judisk stat är alla icke-judar per definition diskriminerande, inte olikt situationen i Sydafrika före 1994. Baladna kämpar mot rasistiska lagar och antipalestinska stämningar i det israeliska samhället. Enligt en studie från det Israeliska Institutet för Demokrati stödjer 62% av Israels judar att Israels arabiska befolkning (ca 20%) ska flyttas ut ur landet och att staten Israel ska uppmuntra dem att lämna. För mer info om situationen för icke-judar i Israel läs On the Margins 2006, en rapport från The Arab Association for Human Rights. Sedan lämnade vi det politiska snacket därhän och gjorde Haifa med en av medlemmarna i Baldna, en ytterst gemytlig kväll.

Nästa dag åkte vi till Acca. Med oss i bagaget hade vi fortfarande känslan av "Shit, this is really fucked up!". När svarta diskriminerades i Sydafrika i en demokrati byggt för vita sammanslöt sig hela världen i en bojkott men när Israel bygger sin demokrati för judar pekar man finger men ingen vågar föreslå något konkret för att stoppa den uppenbara rasismen. Muren på Västbanken är det mest synliga resultatet av denna typ av "demokrati" men andra mer subtila dimensioner av den är ibland värre och borde bemötas med handling av det internationella samfundet.

Vilja

Antingen styr du och kontrollerar den eller så konsumeras du av den. Att vara törstig och se ett kallt glas vatten framför dig som du bestämt dig för att inte dricka är en utmaning svår att anta. Ramadan är i sin halvlek och muslimer världen över har antagit utmaningen. Det immiga glaset står orört så länge solen är uppe medan viljan tyglas. Ramadan handlar inte bara om viljekontroll men för mig är det kanske den mest intressanta delen. Pröva själv.

The trip - Gaza, del 1

I veckan gjorde jag en resa som är en omöjlighet för de flesta palestinier i Västbanken. Jag reste runt Israel och de områden som före 1948 beboddes av en majoritet palestinier. Mina reskamrater, två volontärer, två kringresande och en smidig liten Hyundai Getz, improviserade oss fram genom Israels städer, stränder och landskap.
Det första beslutet vi tog var att resa söderut, mot Gaza. Att åka in i Gaza är omöjligt utan diplomatiskt visa. Vår plan var därför att bara se Gaza utifrån, för att erfara om detta skulle frambringa en speciell känsla. En av världens mest stängda och otillgängliga ställen är så overklig och plågad att jag kände ett tvång att se den. En makaber känsla, som om jag var på väg till ett zoo för att se ett utrotningshotat djur i bur. Känsloporr...

Ett stopp skulle vi dock göra på vägen dit, i Sderot som är den israeliska stad närmast Gaza som drabbades hårdast av Hamas bomber under belägringen av Gaza. När vi åker in i staden bevittnar vi en sömnig och sliten stad. Sderot är en av de städer i Israel som lider mest av arbetslöshet, sociala problem och konflikten mellan Israel/Palestina. De mest fattiga judar som gör sin aliyha till Israel placeras här och så snart de hittar ett bättre alternativ så lämnar de. Sedan maj i år har Hamas raketer upphört och människorna i staden verkar lättade. Under knappt ett år var staden offer för nästan daglig raketbeskjutning från Gaza. Vi finner det dock svårt att få invånarna att prata med oss om detta, vilket är förståeligt. Efter en knapp timme i stan beslutade vi oss därför för att återuppta resan mot Gaza.
Vi befann oss söder om den största check-pointen (Erez) varför vi fortsatte söder ut mot Karnis check-point. Vi följde skyltarna mot Gaza och fann oss åka in på mer och mer obskyra vägar. Efter ett tag åker vi sakta fram på undermåliga grusvägar och skymten av skyltar eller civilisation är som bortblåsta. Plötsligt var vi bara några meter från gränsen till Gaza. På andra sidan stängslet, 500 m bort, kunde vi se de palestinska husen och moskéerna. Vi får alla en känsla av att något är fel, vi måste ha svängt fel någonstans. Det ska inte vara möjligt att vara så här nära Gaza. Någon i baksätet börjar ifrågasätta idéen att överhuvudtaget åka hit. Handlingsförlamade fortsätter vi dock framåt på grusvägen som löper bara några meter parallellt längsmed gränsen. En kompakt tystnad infinner sig i bilen när vi bara några sekunder senare ser flera israeliska militärfordon åka mot oss. Vår närvaro var känd och lika säkert som jordens gravitation närmade vi oss dem meter för meter. Till slut omringar de oss och ber oss följa dem till en plats längre bort från gränsen. Några hundra meters körning når vi fram till en grusplätt där de stannar och de något förvånade soldaterna ber oss ge våra pass och förklara vad vi gör där. Efter att ha framstått som dumma och förvirrade turister i några minuter fann de inte längre någon anledning att hålla oss kvar. Extremt lättade lämnade vi den stängda militärzonen i vilken vi förirrat oss in i.
Med Gaza och solnedgången i backspegeln åker vi vidare mot nästa destination, den underbart vackra stranden norr om Ashkelon. Vi rullar ut våra sovsäckar på stranden och förbereder oss för sömn. Innan vi somnar bevittnar vi lysraketer avfyrade mot Gaza av israeliska armén. Hela Gaza lyser upp i några sekunder och det går inte att sluta tänka på hur det måste vara att leva där, det måste vara ett helvete men människorna överlever. De kämpar för sin frihet från belägring. I många medier beskrev man anledningen till Israels överreagerade attack mot Gaza som ett svar på Hamas raketbeskjutning mot israeliska städer. Få pratar dock om Israels fortsatta ockupation av Gaza som kvarstod efter tillbakadragande 2005, få pratar om att Israel bombat sönder Gazas enda elkraftverk. Få pratar om att efter 2005 och före Hamas Qassam raketer behövde gazaborna Israels tillåtelse att göra allt. Israel kontrollerade Gazas alla gränser, även den mot Egypten, de kontrollerade Gazas luftrum och kust, de fortsatte att göra militärräder i Gaza efter 2005, de fortsätte att kontrollera skattepolitiken, handeln, valutapolitik m.m. i Gaza. Det var under dessa förhållanden som Hamas bröt vapenvilan, det var under dessa förhållanden som de kidnappade Gilad Shalit, det var med en svältande och förtryckt befolkning som de beslutade att avfyra sina raketer mot Israel. Det finns inget som kan försvara dödandet av civila i Israel men det är inte svårt att förstå Hamas grunder för beslutet. Det var en sorts blodhämnd. Ni dödar och svälter vårt folk varför får inte vi göra detsamma mot er...

Lite mer information om Gaza:

• 70 % lever under svältgränsen
• en halvmiljon lever i flyktingläger och ytterligare en halvmiljon flyktingar lever i utanför flyktingläger
  
• 75 % av invånarna är flyktingar
• 40 % är arbetslösa
• Gazas elkraftverk, vattensystem och avloppssystem har kollapsat
• Aldrig tidigare har världen bojkottat ett folk under belägring som har valt sin regering genom transparenta och demokratiska val (John Dugard)
• Och så mycket mer, läs mer genom att klicka på källorna nedan
  

Källor: UNWRA, UNCTAD, Oxfam och boken "Palestine & Palestinians" (Alternative Tourism Group)