al-Ma'asara - Bröllop i frihetens namn

I Ma'asara (nära Bethlehem) levde byborna ett enkelt liv. De gör det ännu men deras verklighet kringskärs mer och mer för varje månad som går. Byn är nämligen ett av många ställen på Västbanken som drabbats hårt av den apartheidmur som byggts och fortfarande byggs av Israel på palestinsk mark.

Muren. Den är verklig. Jag har sett den. Jag har sett hur den tredubblat arbetslösheten i byar nära Jerusalem eftersom den hindrar dem från att åka till sina arbetsplatser i östra Jerusalem. Jag har sett hur den beslagtagit palestinska familjers mark och berövat dem deras yrke, att bruka jorden. Jag har sett hur den stulit den vackraste av alla solnedgångar för invånarna i Qalqilya. Den har fått människor att inse att inte allt går att ta för givet, inte ens rättigheten att se solen försvinna i horisonten och inte bakom en mur.

Murbygget har nu nått Ma'asara. Den kommer att betyda en smärre katastrof för byn. Deras tillgång till huvudvägen kommer att tas ifrån dem. Byn kommer att praktiskt taget att vara otillgänglig. Den kommer att vara ett litet appendix, en liten halvö dit man inte åker om man inte måste. Ma'asaras framtid är dock redan verklighet för många städer och byar på Västbanken. Det mest kända exemplet är Qalqilya (googla och se).

Istället för att paralyserat vänta på att bli uppätna av muren har invånarna använt alla möjliga fredliga medel att stoppa murbygget. Sedan drygt tre år tillbaka anordnar de varje fredag demonstrationer vid platsen för den tilltänkta muren. De vill inte att deras barnbarn om 100 år ska se tillbaka på vår tids orättvisor och undra varför deras förfäder inte gjorde något. De vill åtminstone ha ett alibi, något att hänvisa till, något som kan stilla deras samvete. Och Ma'asaras alibi är starkt men...

Ma'asaraborna demonstrerar, muren kommer närmare. Ma'asaraborna bjuder in internationella och israeler till demonstrationerna för att öka legitimiteten och uppmärksamheten, muren kommer ändå närmare. Ma'asaraborna anordnar ett bröllop vid murbygget, muren är redan här. Igår var jag och flera andra internationella och israeler inbjudna till bröllopsfesten och själva ceremonin idag (som var själva demonstrationen).
Festen igår var väldigt annorlunda och väldigt kul. Bröllop i traditionella familjer här anordnas nämligen separat för män och kvinnor. När man kommer till festen ser man dansgolvet överfullt av palestinska män som dansar med varandra. Med det kvinnliga elementet borta ligger 100 % fokus på dansandet och oj vilka danser. Varje palestinskt bröllop har ett segment där de bästa dansarna i familjen skingrar massorna på dansgolvet och visar vad de själva går för (se bilden ovan, dansande palestinier övervakade av Arafats ande). De dansar alla dabka och de gör det ofta vackert och synkroniserat.

Dagen efter (idag) var det dags att testa gränserna för sin frihet, att se om de fortfarande kan viga sig på sin egen mark som ännu inte omfamnats av muren och israelerna. Det var dags för giftemål i frihetens tecken. Demonstrationen var helt fredlig. Två israeliska aktivister blev dock arresterade av israeliska soldater. Israeliska arméns taktik vid demonstrationer är nämligen i bästa fall följande.

Israeliska soldater radar upp sig bakom taggtråd på det ställe där de vill stoppa demonstranterna. När demonstranterna anländer rätar de på ryggen och utser en av dem att börja filma massorna. Detta görs i syfte att identifiera vilka som deltar. När de fångat alla på film och tröttnat på alla palestinska slagord ger de massorna en 5-10 minuters deadline att lämna området, annars börjar de arrestera folk. De mest hängivna demonstranterna (oftast israeler) bänkar sig då framför soldaterna och väntar tålmodigt in tiden för att bli arresterade. Om det är en erfaren soldat så sker arresteringarna utan något större bråk men är det unga orutinerade soldater kan situationen urarta. Idag använde soldaterna endast övervåld två gånger (se bild nedan). Värre brukar det vara i Bi'lin.

Jag beundrar Ma'asarabornas sätt att envist, fredligt och med finess protestera mot apartheidmuren. Samtidigt kan jag inget annat än konstatera att muren kommer att byggas, byn kommer att långsamt kvävas och tyna bort, världen kommer att ha glömt Ma'asara om några årtionden och byborna kommer att tvingas i exil om de vill ha kontakt med resten av det land som står under palestinska myndighetens kontroll.

Kubb i Arroub

Ibland känns det ensamt att vara svensk i Palestina. Intresset för Sverige är litet och kanske borde jag inte förvänta mig något annat. Det tänds dock ett kortlivat hopp inom mig när någon artigt försöker få igång en diskussion om mitt hemland, "It must be beautiful living near the high mountains?", "But wern't you from Swizzerland?", "oh, Sweden... where is that? Ooh Scandinavia... Denmark, Norway and of course Sweden. Scandinavia is nice!" Alla känner dock till Norge efter Olsoavtalet från 1994. "So you're from Stockholm, that's near Oslo right!"

Jag har lärt mig att inte vara avundsjuk på all uppmärksamhet italienare, fransmän, engelsmän, spanjorerna får här. Real Madrid, spaghetti, stora språk, rik historia, kända författare, starka politiker. Man får dock den uppmärksamhet man förtjänar varför jag bestämde mig för att bli kulturimperialist och sprida kunskap om Sverige.

Kubb blir nog en lättsam och bra introduktion till den svenska kulturen. Hur många gånger har inte denna lek lättat på stämningen bland osäkra picknicksällskap där de olika bekantskapskretsarna blygd spanar in varandra. Hur många gånger har inte kubb varit källan till heta känslor, bråk, kärlek, bildandet av nya vänskapsband för att sedan bryta dem. Kubb blir definitivt första rätten de får smaka på det svenska smörgåsbordet av kultur. Inga misstag får ske. Mina förberedelser var minutiösa. Jag studerade noggrant reglerna och måtten för kubbarna och kastpinnarna. Jag gav mina skisser till en snickare i staden. "Sho Yani?" sa han förvånat efter att studerat mina amatörmässiga måttbeskrivningar, Vad är detta?. Språkförbistringen fick mig att demonstrera kubbets hemlighet. Jag rör min högerhand i en pendelrörelse och kastar iväg en träbit mot en annan någon meter längre bort. Alla i verkstaden stannar till och snart har det bildats en halvcirkel runt mig och de träbitar jag använder som rekvisita. En lyckad start! Intresset verkar tydligen finnas. De börjar skicka runt mina skisser och dividera sinsemellan. "Hur ska vi tillverka det här?" "Vart var han ifrån?" "Schweiz?" "Ååh Sverige!" "Quayes!" Bra!. "Fish mushkule!" Inga problem!


Igår var jag i Arroub, vid mediacentret sponsrat av Olof Palme Center och ABF, för att undervisa en grupp fnittriga tonårstjejer i engelska. Med mig hade jag det fem kilo tunga kubbet, en kastsugen fransman och mina kulturimperialistiska idéer. Efter drygt en timmes undervisning i engelska var det omöjligt att hålla klassen i schack. Dags att ta fram kubbet. Efter några minuter av anarki och kastpinnar flygandes i luften lyckas jag få dem att förstå de något förenklade kubbreglerna. Leken kan börja. Redan efter några minuter väcks känslor till liv när någon råkar stå i vägen för ett kast och därmed stoppat en eventuell träff. Att vara överdomare visar sig vara mer ansträngande än jag först trott.


Efter två omgångar märker jag att nyhetens behag har lagt sig, kanske dags att avsluta så att spänning inför den nya leken kvarstår. Blev bara träffad av en kastpinne vilket jag tror är ett gott betyg i min första insatts som överdomare i kubb. Efteråt pratar vi om framtidsdrömmar och livet i den konservativa miljön i flyktinglägret. På tal om konservativ miljö började vi känna av misstänksamma blickar riktade åt vårt håll. Fnittrande tjejer i manligt sällskap är inte alltid uppskattat i dessa delar av Västbanken. Bäst att avsluta mötet men det verkar vara försent. Min franske vän som deltog i aktiviteten får ett varningens finger från en av de manliga invånarna, "Something bad can happen if you're with girls who laugh!". Vi får väl se det som en varning att hålla en lägre profil nästa gång.

Detta är resultatet av att pojkar och flickor lever parallella liv. De vet så lite om varandra och det finns väldigt liten förståelse för att pojkar och flickor kan umgås, skratta och ha kul som vänner och inget mer. Min bild bekräftas, det är inte bara ockupationen som håller ungdomen tillbaka.

Arroub flyktingläger

Som volontär i Hebron tillbringar jag ett antal timmar om dagen framför datorn med arbetsuppgifter av administrativ karaktär. Jag jobbar mestadels med att koordinera work camps för andra volontärer som vill uppleva livet i ett flyktingläger i Palestina. När jag känner mig alltför rastlös framför datorn försöker jag dock smyga ut ur kontoret och att träffa palestinier. För att få ut det mesta av tiden utanför kontoret bestämde jag och tre andra volontärer från Italien, Spanien och Frankrike att ha regelbundna aktiviteter med barnen i flyktinglägret Arroub, nära Hebron.

Som jag tidigare skrivit är det en speciell känsla att gå in i ett flyktingläger. Det är inte ofta som invånarna där träffar människor utifrån varför man som europé får nästan hela lägrets uppmärksamhet. Grupper av ungdomar och barn flockas runt dig och frågar nyfiket efter din facebook eller e-post.

När vi idag gick in i Arroubs flyktingläger kände vi ganska snart blickarna från lägrets invånare och det tog inte lång tid innan vi blev attackerade av hälsnings- och välkomstfraser. Det är helt omöjligt att hinna svara på alla frågor men det spelade mindre roll eftersom deras engelska kunskaper oftast endast sträckte sig till frågorna och inte svaren. Barn följde tätt efter oss under promenaden och fortsatte öva sin engelska på oss. När vokabulären tröt övade de istället på svordomar, vilket alltid är lite förvirrande här i Palestina. Förvirringen ligger inte i vad de säger utan hur de säger det. De säger Fuck you till dig med ett så hjärtligt leende att du inte vet om du ska känna dig förolämpad eller hedrad. Vissa testade oss oxå genom att säga Shalom (hej på hebreiska) för att höra om vi var israeler, misstänksamheten är som sagt stor här.

I Arroub är förhållandena lika undermåliga som i andra palestinska lägren, många människor är ihop trängda på en liten yta. Ahmad, en talesman från UNRWA som är det underfinansierade FN-organ som arbetar med palestinska flyktingar, uppgav till exempel att det i Arroub finns en läkare närvarande från kl 08.00 till 14.00 varje dag. Detta ska täcka behovet för invånarna i Arroub (ca 10 000) och kringliggande byar, totalt 22 000 människor. Det var inte svårt för Ahmad att övertyga mig om de långa köer som ringlar sig runt läkarmottagningen varje morgon. Enligt FN:s officiella statistik lever nästan en halvmiljon palestinska flyktingar bara på Västbanken under liknande förhållanden (se UNRWA:s hemsida). Vi ville därför åka till Arroub för att anordna aktiviteter för barn vid ett mediacenter (faktiskt upprättat av Olof Palme Center och ABF) där vi hade hört att det arbetade en engagerad palestinier som kunde hjälpa oss.

Efter en 10 minuters promenad genom lägret nådde vi mediacentret där vi mötte en grupp ungdomar surfandes på datorerna. I väntan på att chefen för centret, Ismail, skulle dyka upp underhöll ungdomarna oss. De dansade den traditionella palestinska dansen "dabka" (se bild ovan), berättade om sina upplevelse i israeliskt fängelse, gav oss lektioner i arabiska samtidigt som de försökte upplysa oss om de romerska ruiner som finns i närområdet. Det var en underhållande och intressant uppvisning. 20 minuter och många goda skratt senare anlände Ismail och ungdomarna berättade stolt för honom hur de underhållit oss (se bild nedan). Utlänningar är så sällsynta här att när de väl träffar en och kanske till och med får prata med en blir det en unik upplevelse (för dem som för mig).

Ismail, som är den lugna och organiserade typen, välkomnade oss med sin behärskad engelska och bad rutinmässigt om ursäkt om ungdomarna tråkat ut oss på något sätt. Kort därefter började vi skissa på aktiviteter vi skulle kunna organisera för ungdomarna och det gick undan. Han var direkt positiv till att jag skulle hålla i engelska lektioner och sportaktiviteter varje torsdag. Det visade sig att Ismail var väldigt opalestinsk vad gäller sin tidsuppfattning. Vanligtvis tar allt minst tre gånger så lång tid som man blir lovad. En promenad som enligt en palestinier bara ska ta en halvminut tar egentligen 10 minuter, ett möte bestämt till kl 12 hålls egentligen kl 13 eller kanske nästa dag, det är inte så noga. Men när Ismail bestämde att min engelska lektion skulle börja inom en halvtimme så gjorde den det oxå.

Tre timmar senare hade vi alla introducerats till de ungdomarna som vi skulle ha våra aktiviteter med och min engelska lektion var fantastisk. De var så intresserade av att lära sig. För dem var engelskan ett fönster ut ur Palestina, en möjlighet att göra något av sina liv. Precis som ungdomar i Sverige, hade de flesta drömmar om att resa runt och se världen.

Det var nu sent och hungern och tröttheten av alla nya intryck gjorde sig påmind. Vi tackade för oss och blev avvinkande av dussintals händer. Den glädje vi upplevde hos invånarna i Arroub hade smittat av sig, vi gick alla därifrån med ett leende på läpparna och såg redan fram emot nästa veckas besök.

The Obama effect is still alive

Det verkar som att Obama kommer att stå för sitt ord. Inga fler bosättningar på Västbanken, Israel har en sexmånaders deadline. Läs artikel här

Palestinsk hip hop när den är som bäst

Såg idag ett av Palestinas främsta hip hop band, Dam, i Bethlehem. En liten skara hardcore-fans skapade kaos och stämning i lokalen, precis som hip hopen var under mitten av 90-talet i Sverige.
För samkprov, lyssna här

Black Revolution

The struggle in Hebron is not all about the Israel/Palestine conflict; it's also a social struggle, a fight to break free from the chains of tradition. Hebron is probably the most conservative city in the West Bank where traditions are clearly present in everyday life. Men and foremost women are bound by a strict dress code and it's rare to see men and women together in public. The liberation of the woman is more distant here than in Ramallah for instance. The traditional rules of social interaction and behavior are put into practice by the dominant and rich patriarchal-families of the city that passes the traditions from one generation to next. I often hear indirect and direct critique against the situation, people feel trapped and stifled by the rules of society. Not obeying will of course not lead to any legal punishment but you may end up becoming an outcast. Alternative ways of living are hard to find, although they do exist.

Yesterday I saw the seed of an alternative Hebron. I and the other volunteers from Hebron saw the only hip hop band from Hebron, "Black Revolution", performing at a concert in Bethlehem (about 30 km north of Hebron). When Black revolution was created they called themselves "The Strangers" because they felt that nobody understood them and their music. Both their names say a lot and explain their position in society.

Recently they managed to convince the Hebron University to let them play at the examination party. However, in the last minute, the university canceled their show because they didn't think hip hop was appropriate for the occasion. But they keep on pursuing their dream of becoming Hebron’s first international famous hip hop band. They took a first step yesterday. With good beats and nice vocals they made an emotional impact on the audiance. I'm a fan. I hope they will keep on perfecting their art and bloom as a new and beautiful flower on the monotonous fields of Hebron. Thus enriching the flora and encouraging others to the same; pursuing their dreams, whatever they may be.

When (hopefully when) the Israeli occupation of Palestine is history, Hebron will not only be an economical centre of the West Bank but also a vibrant city where diversity bloom and alternative lifestyles are respected. And I can say that I was there at the beginning and saw one of the actors who made Hebron what it is, Black Revolution.