Oroligheterna i Palestina är mer eller mindre vardagsmat vid det här laget. De senaste veckorna har det dock eskalerat något i samband med de regelbundna intrång israeliska bosättare och israelisk kravallpolis gör vid klippmoskén i Jerusalem, med upplopp och protester från palestinier som följd. Vilken betydelse detta kommer att ha för fredsprocessen är oklart. Håller en ny intifada på att provoceras fram? Eller går det att töja ytterligare på palestiniernas tålamod?Jag har tidigare skrivit att check-pointsen håller på att tas bort eller nedgraderas till mobila check-points. Samtidigt som detta sker byggs dock muren ut och kontrollen för att passera därigenom ökar. Att få sitt liv kringskuret på detta vis är minst sagt förödmjukande. Den splittrar familjer, försvårar livsviktiga sjukhustransporter, försämrar markant arbetsmöjligheterna för palestinier. Visst går det bättre och bättre för den palestinska ekonomin men arbetslösheten är fortfarande hög. I Hebron, Västbankens ekonomiska motor, är arbetslösheten så hög som 40 %. Den absurda situationen placerar palestinierna i en situation som inte är normal, en situationen som ingen skulle acceptera att leva i.
Senast jag var vid Qalandia check-point (en av de mest ökända check-pointsen på Västbanken) blev jag och min finlands-svenske journalistvän på besök vittne till en uppskakande händelse. En kvinna blev bryskt omhändertagen eftersom att hon haft oklara handlingar och när två män började muddra henne hittade de en kniv som hon enligt uppgift ska ha försökt angripa den ene israeliska polisen med. Vad som egentligen hände var svårt att säga men jag som vittne till situationen, bara 10 meter ifrån, kan intyga att det var en handling av desperation (se själva nedan videon till upplösningen av incidenten).
Man blir ytterst nedslagen av sådana händelser och optimismen vittrar bort. Samtidigt, på andra håll i Palestina och Israel aktiverar sig israeler och palestinier i fredsfulla aktioner mot ockupationen. Den organisation jag bäst känner till och som jag har stor tilltro till är B'Tselem. De använder Gandhi-liknande metoder för att protestera, icke-våld är obligatoriskt. Var förra helgen på en sådan aktion i utkanten av Hebron där bosättarna försöker koppla samman två bosättningar. Problemet, som alltid, är att det däremellan finns en bit palestinsk mark. Trots att bosättarna inte har någon rätt till det bygger de på denna plätt palestinsk mark, för att långsamt legitimera sammanslagningen av bosättningarna.
Mot bakgrund härav anordnade B'Tselem en aktion för att bygga en palestinsk utpost intill bosättarnas. Denna utpost skulle oxå vara olaglig eftersom de inte fått bygglov men ambitionen var att den israeliska polisen ska riva bosättarnas utpost i samband med rivning av den palestinska.
Hela demonstrationen ägde rum på palestinsk mark varför israeliska armén inte kunde ingripa med full styrka. Hur löser armén detta? Jo, de förklarar palestiniernas mark för stängd militärzon (läs mer här om taktiken med stängd militärzon). På så vis har de inom loppet av en halvtimme skaffat sig carte blanche att göra vad de vill med demonstranterna. Påpekar återigen att demonstrationen var helt fredlig, inte en hand lyftes mot någon från demonstranternas sida. När soldaterna började ingripa arresterades de som vägrade gå. Resten gick fredsfullt iväg. Trots detta kastades chock-granater åt de demonstranter som lämnade (se video nedan).
Vad blev resultatet? Israeliska polisen rev endast palestiniernas utpost medan bosättarnas ännu står kvar.
Hoppet i hopplösheten ligger i B'Tselems och andra organisationers tålamod och starka vilja att bryta ockupationen på fredligt sätt. Metoden de använder möjliggör en samexistens mellan palestinier och israeler.
