Indiana Jones och de fördömdas gränspassage

De sista dagarna av Ramadan kröntes av Eid som är motsvarigheten till julafton i Sverige. Under dagarna före Eid är gatorna fulla av liv och rörelse när alla stressar runt stan på jakt efter de sista presenterna och kulinariska läckerheter inför festligheterna. När väl Eid är kommen stängs dammluckan och Hebron liknar en övergiven stad i vilda västern. De enda själarna man ser är uppklädda män som åker från släkting till släkting för att ge sin obligatoriska Eid-peng. Enligt Hebrons Eid-tradition ska nämligen alla arbetsföra män ge pengar till sina kvinnliga och underåriga familjemedlemmar. Männens plånböcker rekordbantar under en kväll, inte undra på det när en genomsnittlig familj här består av några 100 medlemmar.

Som utomstående är det inte mycket att göra under dessa dagar varför jag bestämde mig för att besöka Jordanien. För att krydda resan något gjorde jag sällskap med tre andra internationella volontärer från Tyskland, Frankrike och Skottland. Planen var att åka ner till södra Israel och från Eilat passera gränsen till Jordanien och från gränsstaden Aqaba ta oss till Petra, Amman och sen tillbaka till Västbanken via King Hussein/Allenby bridge. Hade vi då vetat vilka problem vi skulle få vid den israeliska gränspassagen på vägen tillbaka hade definitivt valt en annan gränspassage än Allenby bridge som är en passage som leder direkt in till Västbanken.

Resans höjdpunkt var utan tvivel Petra. En stad helt uthuggen ur berget. Genom smala öppningar i bergen tar man sig fram igenom den antika staden som enligt arkeologer upprättades 700- 800 år f.Kr.. Petra var en naturlig knytpunkt för genomresande karavaner och de kringliggande bergen med snåriga bergspassager utgjorde utmärkt skydd mot fientliga rövare och dylikt. I övrigt är stället mest känt för slutscenerna i "Iniana Jones och det sista korståget".

I Petra tillbringade vi natten med två beduinbröder vi mött i området. Återigen blev jag överraskad över hur gästvänliga människor kan vara. De två beduinbröderna bjöd in oss på en middag i öknen invid den ena broderns grotta. De tillagade en utsökt kycklingrätt och berättade om svårigheten för dagens beduiner att på ett balanserat vis anpassa sig till alla förändringar i världen. Då och då smögs en gåta eller en roliga historia in i samtalet vilket förgyllde stämningen. Innan vi somnade in med himlavalvet som vårt tak förundrades vi över alla nya stjärnor vi såg som inte är tillgängliga för oss i det ljusförorenade Europa.

Dagen efter reste vi till Amman, enligt sägen den sömnigaste huvudstaden i Mellanöstern. Och mycket riktigt när vi dagen därpå reste mot Allenby bridge fanns det inte mycket som kunde rädda Amman från sitt dåliga rykte.

Allenbys gränspassage är hårt ansatt av alla palestinier som reser in och ut ur Västbanken. Jordanien är nämligen palestiniernas enda väg in och ut landet. Ofta hör jag invånarna i Hebron säga att de kan ansöka om visum för att resa till Rom, Paris och New York men inte till sina forna hem i Jerusalem eller annorstädes i dagens Israel. Alla icke palestinier som reser till Västbanken från Allenby betraktas med misstänksamhet av gränspolisen eftersom det inte finns något tvivel om att man ska till palestinska områden. Om man däremot reser in i Israel/Palestina genom flygplatsen Ben Gurion landar du i Israel varför de oftast förutsätter att du inte ska besöka Västbanken.

När vi når fram till gränspolisen börjar direkt utfrågningen; Vad ska du göra i Israel?, "Jag är volontär", Var?, "I Hebron", Hevron?, "Ja, Hebron", Bor du med palestinier?, "Nej", Har du palestinska grannar?, "Ja", Du är väldigt modig att bo i palestinska områden, "Nej, inte särskilt"... Utfrågningen fortsatte i den stilen i några minuter innan de bad mig och de andra vänta för ytterligare säkerhetskontroller. Jag och mitt resesällskap såg på medan palestinierna utan problem tog sig in i Västbanken. För en gång skull var rollerna ombytta, nu var det vi som fick känna på hur det är att bli behandlad som potentiell terrorist. Timmarna gick och med jämna mellanrum kom Shin Bet-agenten ut (efter gränspolisen är det Shin Bet som tar över utfrågningen) för att ställa kompletterande frågor. Sex timmar senare var det bara vi och två andra palestinier kvar vid gränspassagen innan vi till slut släpptes igenom, "Usually we wouldn't let you through but for this time only".

Det finns två anledningar till att Israel är så överdrivna i sina kontroller av internationella som ska till Västbanken. Först och främst är varje internationell individ på Västbanken ett språkrör till sitt hemland och betraktas därför som en propagandamaskin av Israels underrättelseverksamhet. Israel vet hur viktigt det är att ha opinionen med sig i konflikten. Om vittnen på Västbanken eller Gaza kan berätta att det inte finns något som rättfärdigar Israels kompakta förtryck av palestinierna så kan stödet för palestinierna nå en kritisk massa som gör det ohållbart för de västliga regeringarna att indirekt stödja Israel.

Den andra anledningen är att de vill ha information. Underrättelsetjänsten använder oss internationella som kanaler för att få reda på vad som händer på Västbanken. Vi är deras fuktiga finger i luften vad gäller stämningen här. Allt i vårt bagage genomsöks med noggrannhet. Datorer, fotokameror, böcker, bilder, kläder m.m. beslagtas ifall de anser att behovet finns för ytterligare analys. I många fall får man aldrig tillbaka sina ägodelar vilket nyligen hände en norsk volontär som arbetade för EAPPI. Hennes dator blev beslagtagen och hon såg aldrig röken av den igen.

Bilder från Petra