Vad hände med den internationella rätten?

Med anledning av Per Jönssons artikel, "Den skakiga vägen till fred" i DN:s kulturdel den 26 november 2009.

Per Jönsson presenterar i artikeln en del egna tankar som är exempel på bristande perspektiv och avsaknad av stringens från dennes sida. Oavsett vilken åsikt man har i frågan är det svårt att följa Jönssons resonemang i vissa avseenden. Jag kan inte komma till någon annan slutsats än att han bygger sina argument på nationalistiska idéer. Till exempel skriver han att "Först med sionismens segertåg och bildandet av staten Israel växte palestinsk nationalism fram som inte fick verklig politisk potential förrän efter Israels erövringskrig 1967. Det innebär i princip att palestinierna inte, lika lite som judarna, har någon naturgiven rätt till en stat i Mellanöstern." Enligt Jönsson har således palestinierna inte rätt till sina ockuperade landområden eftersom deras nationalism före 1967 saknat politisk potential. Vad menar han med det? Med samma logik skulle alla medborgare i Europas nationalstater sakna rätten till sitt land om de inte hade en stark nationalistisk rörelse. Betyder detta att vi i Sverige bör rösta på Sverige demokraterna för att inte riskera att bli fördrivna från vår egendom av andra grupper som gör anspråk på dem? Idag skulle Jönsson endast finna stöd för denna ståndpunkt av mindre än 5 % av vårt lands befolkning.

Jag och 95 % av det svenska folket är således av åsikten att det är ett sundhetstecken att ett folk inte söker sig till nationalism för att hävda sin rätt. Jag tror även att många skulle hålla med mig om att det vore mer fruktfullt att i konflikter stödja sig på internationell rätt. Om så är fallet har palestinier, oavsett religiös tillhörighet, hela rätten på sin sida. Palestinier bor antingen på ockuperad mark eller är de flyktingar (enligt UNRWA:s statistik 4,6 miljoner till antalet) boendes i Libanon, Syrien, Jordanien, Västbanken och Gaza. De ockuperade landområdena ska enligt FN resolutionerna 242 och 338 återges till Palestinierna och flyktingarna har ovillkorlig rätt att återvända till sin egendom i dagens Israel. Skulle denna rätt vara dem ifråntagen eftersom de inte vände sig till nationalism i ett tidigare stadium av konflikten?

Det är helt riktigt, som Jönsson skriver, att andra arabländer har använt palestinafrågan som en politisk hävarm för att stärka sina positioner. Splittringen och korruptionen i den palestinska motståndsrörelsen innebär även den ett problem för det palestinska folket. Detta rättfärdigar dock inte att internationell rätt ställs åt sidan för Israels nationalistiska och på många sätt rasistiska politik. Ska vi verkligen ducka för denna fråga och, som Jönsson föreslår, kräva av andra arabländer att bereda mark åt palestinierna så att Israel kan fortsätta med sin nationalistiska och rasistiska politik? Nu när även Hamas ställt sig positiva till 1967 års gränser, är det då så mycket begärt av Israel att ta lika generösa steg och tillåta palestinierna att åtminstone återfå kontrollen av all ockuperad mark.

Mitt stöd till palestinierna grundar sig i internationell rätt. Är detta en kontroversiell ståndpunkt? Om inte borde vi alla vara mer tydliga med vad som händer i Israel och Palestina idag och kräva att FN:s resolutioner och konventioner efterföljs.

Hoppet i ett hav av hopplöshet

Oroligheterna i Palestina är mer eller mindre vardagsmat vid det här laget. De senaste veckorna har det dock eskalerat något i samband med de regelbundna intrång israeliska bosättare och israelisk kravallpolis gör vid klippmoskén i Jerusalem, med upplopp och protester från palestinier som följd. Vilken betydelse detta kommer att ha för fredsprocessen är oklart. Håller en ny intifada på att provoceras fram? Eller går det att töja ytterligare på palestiniernas tålamod?

Jag har tidigare skrivit att check-pointsen håller på att tas bort eller nedgraderas till mobila check-points. Samtidigt som detta sker byggs dock muren ut och kontrollen för att passera därigenom ökar. Att få sitt liv kringskuret på detta vis är minst sagt förödmjukande. Den splittrar familjer, försvårar livsviktiga sjukhustransporter, försämrar markant arbetsmöjligheterna för palestinier. Visst går det bättre och bättre för den palestinska ekonomin men arbetslösheten är fortfarande hög. I Hebron, Västbankens ekonomiska motor, är arbetslösheten så hög som 40 %. Den absurda situationen placerar palestinierna i en situation som inte är normal, en situationen som ingen skulle acceptera att leva i.

Senast jag var vid Qalandia check-point (en av de mest ökända check-pointsen på Västbanken) blev jag och min finlands-svenske journalistvän på besök vittne till en uppskakande händelse. En kvinna blev bryskt omhändertagen eftersom att hon haft oklara handlingar och när två män började muddra henne hittade de en kniv som hon enligt uppgift ska ha försökt angripa den ene israeliska polisen med. Vad som egentligen hände var svårt att säga men jag som vittne till situationen, bara 10 meter ifrån, kan intyga att det var en handling av desperation (se själva nedan videon till upplösningen av incidenten).


Man blir ytterst nedslagen av sådana händelser och optimismen vittrar bort. Samtidigt, på andra håll i Palestina och Israel aktiverar sig israeler och palestinier i fredsfulla aktioner mot ockupationen. Den organisation jag bäst känner till och som jag har stor tilltro till är B'Tselem. De använder Gandhi-liknande metoder för att protestera, icke-våld är obligatoriskt. Var förra helgen på en sådan aktion i utkanten av Hebron där bosättarna försöker koppla samman två bosättningar. Problemet, som alltid, är att det däremellan finns en bit palestinsk mark. Trots att bosättarna inte har någon rätt till det bygger de på denna plätt palestinsk mark, för att långsamt legitimera sammanslagningen av bosättningarna.

Mot bakgrund härav anordnade B'Tselem en aktion för att bygga en palestinsk utpost intill bosättarnas. Denna utpost skulle oxå vara olaglig eftersom de inte fått bygglov men ambitionen var att den israeliska polisen ska riva bosättarnas utpost i samband med rivning av den palestinska.

Hela demonstrationen ägde rum på palestinsk mark varför israeliska armén inte kunde ingripa med full styrka. Hur löser armén detta? Jo, de förklarar palestiniernas mark för stängd militärzon (läs mer här om taktiken med stängd militärzon). På så vis har de inom loppet av en halvtimme skaffat sig carte blanche att göra vad de vill med demonstranterna. Påpekar återigen att demonstrationen var helt fredlig, inte en hand lyftes mot någon från demonstranternas sida. När soldaterna började ingripa arresterades de som vägrade gå. Resten gick fredsfullt iväg. Trots detta kastades chock-granater åt de demonstranter som lämnade (se video nedan).


Vad blev resultatet? Israeliska polisen rev endast palestiniernas utpost medan bosättarnas ännu står kvar.

Hoppet i hopplösheten ligger i B'Tselems och andra organisationers tålamod och starka vilja att bryta ockupationen på fredligt sätt. Metoden de använder möjliggör en samexistens mellan palestinier och israeler.

Den dekadente joggaren

Har blivit god vän med en av de få Hebronbor som inte tycker att jogga är nördigt, töntigt, konstigt, onödigt m.m.. När han idag bjöd med mig på en av sina sena joggingturer tvekade jag inte att hänga med. Tillsammans med en av hans vänner gav vi oss ut i den svala och folktomma Hebronnatten. Att stadens gator låg öde innebar gynnsamma förhållanden för oss att slippa bli förlöjligade av oförstående Hebronbor.

Efter att ha lunkat fram i maklig takt i 20 min tar vi en liten paus under vilken hans vän tänder en cigarett. Medan jag höjer på ögonbrynen åt detta och börjar skratta så såg de detta som något ganska normalt. Själv kan jag inte tänka mig något mer motsägelsefullt än att röka under en joggingtur, men uppenbarligen var jag ensam om detta. Antar att jag fortfarande har en del att förstå vad gäller idrottskulturen här.

Ockupationen i bilder

En bild säger mer än tusen ord. Nedan följder 24 bilder, sorterade under tre rubriker, som ger en liten inblick i livet under ockupation.

Bosättningen i Hebrons gamla stad

Det bor idag runt en halvmiljon israeliska bosättare på ockuperad mark på Västbanken. Några av de mest aggressiva bosättarna bor i Hebron. De är 450 till antalet och skyddade av 1500-2000 israeliska soldater. Eftersom gamla staden är under israelisk kontroll finns det ingen palestinsk polis att skydda de tusentals palestinier som bor där. Bosättarna har carte-blanche att göra vad de vill och jag kan inte räkna de gånger jag sett israeliska bosättarbarn gå fram till israeliska soldater för att ge order om att kontrollera förbipasserande palestinier eller att uppmana mig och andra internationella att sluta prata med palestinier. Se några exempel på livet i gamla staden nedan:

Israeliska soldater schasar iväg palestinier

Israeliska soldater följer en grupp israeliska bosättare på promenad i gamla staden

Förnedring

Nidbilder av palestinier i övergivna palestinska hus i Tel Rumeida

Explicita hot på porten till ett palestinskt hus i Tel Rumeida

Storisrael - bosättarnas våta dröm

Väggmålning i bosättningen

Ett av många israeliska vakttorn i gamla stan, denna bara 10 m från en palestinsk familj

Skyddsnät som räddat många palestiniers liv på gågatan i gamla stan

Väggmålningar i flyktingläger

På Västbanken bor det enligt UNWRA:s officiella statistik nästan 200 000 flyktingar. De lever alla undermåligt och jag har fortfarande inte träffat någon flykting som haft möjlighet att besöka sin hemby i dagens Israel eller träffat någon som känner någon som haft denna möjlighet. Under kriget 1948 trodde de flesta att flykten skulle bli kortvarig varför alla sparade sina hemnycklar. Nyckeln har därför blivit en symbol för rätten till återvändande. Nedan följer några exempel på väggmålningar från flyktingläger på Västbanken:

Dheisheh flyktingläger i Bethlehem

Askar flyktingläger nära Nablus

Askar flyktingläger nära Nablus

Arroub flyktingläger mellan Bethlehem och Hebron

Askar flyktingläger nära Nablus

Bethlehem

Aida flyktingläger i Bethlehem (bild på en av flyktingarnas hemby)

Dheisheh flyktingläger i Bethlehem

Deisha flyktingläger i Bethlehem


Murmålningar på Apartheidmuren

När hela murbygget står klart kommer den att vara 850 km lång. 2007 hade 450 km muren byggts. Medan Tony Blair förhandlar med israelerna om att stänga check-points så omringas palestinierna alltmer av den 8 meter höga muren som nästan uteslutande byggs på palestinsk mark, på vissa ställen så långt som 24 km in på palestinska områden. Helt regelvidrigt enligt internationell rätt. Palestiniernas rörlighet innanför muren har ökat för tillfället men möjligheten att lämna Västbanken är idag minimal. Frustrationen är som man kan förstå stor och en del av missnöjet går att utläsa av de murmålningar som palestinier och internationella artister färdigställt. Se några exempel nedan:

Qalqilya

Bethlehem

Bethlehem

Bethlehem

Bethlehem

En tredje intifada på G?

Endast fria män kan förhandla - Nelson Mandela

Idag var det oroligheter i Jerusalems gamla stad när ortodoxa judar för andra gången inom loppet av en vecka försökte ta sig in i området runt klippmoskén. En provokation som får de flesta palestinier att minnas när Sharon för nästan exakt nio år sedan "promenerade" runt Klippmoskén (den tredje heligaste platsen för världens muslimer) vilket även var den utlösande faktorn för den andra intifadan (även kallad, Al-Aqsa intifadan).

Nyhetsrapporteringen om vad som hände i Jerusalems gamla stad spretar isär. I de flesta internationella tidningar anger man en israelisk kravallpolis som källa som uppgav att början på oroligheterna var när israelisk polis släppte in lättklädda turister in i det heliga området. Palestinierna såg detta som en anledning att protestera och började kasta sten mot polisen.

Enligt palestinska medier på plats var det en stor grupp ortodoxa judar som för en vecka sedan släpptes in i området runt klippmoskén av den israeliska polisen vilket resulterade i upprörda känslor bland palestinierna på plats. Idag blockerade samma grupp judar den Marockanska ingången till området runt klippmoskén vilket återigen tände en gnista.

Läs mer om vad som hände här:

http://english.aljazeera.net/news/middleeast/2009/10/200910572553875419.html

I grunden spelar det mindre roll hur man vänder och vrider på vad som hänt den här i veckan i Jerusalems gamla stad. Vad som är viktigare att notera är de tydliga tecken på palestiniernas indignation över situationen. Varje ytterligare övertramp på deras frihet och stolthet (oavsett storlek) är ett steg närmare ett sammanbrott. De är frihetsberövade och/eller diskriminerade av Israels drakoniska lagar. Palestinierna är instängda i bur och tusentals av deras ledare är i israeliska fängelser. Hela den palestinska populationen hålls gisslan i förhandlingarna om fred. Är detta bördig jord för en hållbar fredsuppgörelse? Kan en frihetsberövad person göra sin rätt hörd?

Indiana Jones och de fördömdas gränspassage

De sista dagarna av Ramadan kröntes av Eid som är motsvarigheten till julafton i Sverige. Under dagarna före Eid är gatorna fulla av liv och rörelse när alla stressar runt stan på jakt efter de sista presenterna och kulinariska läckerheter inför festligheterna. När väl Eid är kommen stängs dammluckan och Hebron liknar en övergiven stad i vilda västern. De enda själarna man ser är uppklädda män som åker från släkting till släkting för att ge sin obligatoriska Eid-peng. Enligt Hebrons Eid-tradition ska nämligen alla arbetsföra män ge pengar till sina kvinnliga och underåriga familjemedlemmar. Männens plånböcker rekordbantar under en kväll, inte undra på det när en genomsnittlig familj här består av några 100 medlemmar.

Som utomstående är det inte mycket att göra under dessa dagar varför jag bestämde mig för att besöka Jordanien. För att krydda resan något gjorde jag sällskap med tre andra internationella volontärer från Tyskland, Frankrike och Skottland. Planen var att åka ner till södra Israel och från Eilat passera gränsen till Jordanien och från gränsstaden Aqaba ta oss till Petra, Amman och sen tillbaka till Västbanken via King Hussein/Allenby bridge. Hade vi då vetat vilka problem vi skulle få vid den israeliska gränspassagen på vägen tillbaka hade definitivt valt en annan gränspassage än Allenby bridge som är en passage som leder direkt in till Västbanken.

Resans höjdpunkt var utan tvivel Petra. En stad helt uthuggen ur berget. Genom smala öppningar i bergen tar man sig fram igenom den antika staden som enligt arkeologer upprättades 700- 800 år f.Kr.. Petra var en naturlig knytpunkt för genomresande karavaner och de kringliggande bergen med snåriga bergspassager utgjorde utmärkt skydd mot fientliga rövare och dylikt. I övrigt är stället mest känt för slutscenerna i "Iniana Jones och det sista korståget".

I Petra tillbringade vi natten med två beduinbröder vi mött i området. Återigen blev jag överraskad över hur gästvänliga människor kan vara. De två beduinbröderna bjöd in oss på en middag i öknen invid den ena broderns grotta. De tillagade en utsökt kycklingrätt och berättade om svårigheten för dagens beduiner att på ett balanserat vis anpassa sig till alla förändringar i världen. Då och då smögs en gåta eller en roliga historia in i samtalet vilket förgyllde stämningen. Innan vi somnade in med himlavalvet som vårt tak förundrades vi över alla nya stjärnor vi såg som inte är tillgängliga för oss i det ljusförorenade Europa.

Dagen efter reste vi till Amman, enligt sägen den sömnigaste huvudstaden i Mellanöstern. Och mycket riktigt när vi dagen därpå reste mot Allenby bridge fanns det inte mycket som kunde rädda Amman från sitt dåliga rykte.

Allenbys gränspassage är hårt ansatt av alla palestinier som reser in och ut ur Västbanken. Jordanien är nämligen palestiniernas enda väg in och ut landet. Ofta hör jag invånarna i Hebron säga att de kan ansöka om visum för att resa till Rom, Paris och New York men inte till sina forna hem i Jerusalem eller annorstädes i dagens Israel. Alla icke palestinier som reser till Västbanken från Allenby betraktas med misstänksamhet av gränspolisen eftersom det inte finns något tvivel om att man ska till palestinska områden. Om man däremot reser in i Israel/Palestina genom flygplatsen Ben Gurion landar du i Israel varför de oftast förutsätter att du inte ska besöka Västbanken.

När vi når fram till gränspolisen börjar direkt utfrågningen; Vad ska du göra i Israel?, "Jag är volontär", Var?, "I Hebron", Hevron?, "Ja, Hebron", Bor du med palestinier?, "Nej", Har du palestinska grannar?, "Ja", Du är väldigt modig att bo i palestinska områden, "Nej, inte särskilt"... Utfrågningen fortsatte i den stilen i några minuter innan de bad mig och de andra vänta för ytterligare säkerhetskontroller. Jag och mitt resesällskap såg på medan palestinierna utan problem tog sig in i Västbanken. För en gång skull var rollerna ombytta, nu var det vi som fick känna på hur det är att bli behandlad som potentiell terrorist. Timmarna gick och med jämna mellanrum kom Shin Bet-agenten ut (efter gränspolisen är det Shin Bet som tar över utfrågningen) för att ställa kompletterande frågor. Sex timmar senare var det bara vi och två andra palestinier kvar vid gränspassagen innan vi till slut släpptes igenom, "Usually we wouldn't let you through but for this time only".

Det finns två anledningar till att Israel är så överdrivna i sina kontroller av internationella som ska till Västbanken. Först och främst är varje internationell individ på Västbanken ett språkrör till sitt hemland och betraktas därför som en propagandamaskin av Israels underrättelseverksamhet. Israel vet hur viktigt det är att ha opinionen med sig i konflikten. Om vittnen på Västbanken eller Gaza kan berätta att det inte finns något som rättfärdigar Israels kompakta förtryck av palestinierna så kan stödet för palestinierna nå en kritisk massa som gör det ohållbart för de västliga regeringarna att indirekt stödja Israel.

Den andra anledningen är att de vill ha information. Underrättelsetjänsten använder oss internationella som kanaler för att få reda på vad som händer på Västbanken. Vi är deras fuktiga finger i luften vad gäller stämningen här. Allt i vårt bagage genomsöks med noggrannhet. Datorer, fotokameror, böcker, bilder, kläder m.m. beslagtas ifall de anser att behovet finns för ytterligare analys. I många fall får man aldrig tillbaka sina ägodelar vilket nyligen hände en norsk volontär som arbetade för EAPPI. Hennes dator blev beslagtagen och hon såg aldrig röken av den igen.

Bilder från Petra

The trip - del 2, från Jaffa till Haifa

While those (Palestinians) who had fled in the early days of the conflict had been able to take with them some personal effects and assets, many of the latecomers were deprived of everything except the clothes in which they stood, and apart from their homes - many of which were destroyed - lost all furniture and assets and even their tool of trade.

Greve Folke Bernadotte (FN:s medlare i Palestina), september 1948

Vi navigerar oss norrut från Gaza och läser i vår guidebok om intressanta sevärdigheter på vägen. Vi girar för alla platser som rubriceras som "pulserande klubbkvarter" eller "besöksvärda shopping distrikt" och riktar istället kompassen mot städer och byar med historia. Någon i baksätet med guideboken i knät föreslår Jaffa, Tel-Avivs gamla stad. En pittoresk liten by i storstaden. Alla kringliggande palestinska städer runt Jaffa hade rensats på palestinier under Isreals självständighets krig 1948 och de lever nu som flyktingar i Gaza, Libanon och annorstädes. Jaffa hade dock till viss del skonats från den initiala etniska rensningen men föll istället offer för en annan slags tragedi, diskriminering genom israelisk militärlag fram till 1967 och efter det av civillagen vilket resulterat i en kedja av destruktiva händelser. Palestinier vägras till exempel bygglov att restaurera och bygga ut sina hus. När husen följaktligen blir fallfärdiga rivs de eftersom de utgör en fara för allmänheten. I deras ställe byggs istället nya hus för israeler. Maktlösa palestinier ser på medan deras hus rivs. Hälften av de palestinska husen i södra Jaffa hade rivits på detta vis mellan åren 1957-1997 varför det idag bor 50 % judar i Jaffa och 50 % palestinier att jämföra med nästan 100 % palestinier före 1948... "Shit, that's really fucked up!" säger nån i bilen efter den korta högläsningen om Jaffas historia.

Jaffa

Vi tillbringade en dag i Jaffa innan vi rörde oss norrut igen. Vi letade vidare efter städer längs vägen och högläsningen från baksätet fortsatte... Ein Houd: "1948", "deportation", "refugees", "now an Israeli artists' colony"; Ramle: "1948", "cleansing operation","mosques destroyed or converted into apartments", "Palestinians living there now are considered to be third class citizens"; Caesarea: "1948", "destroyed", "systematic ethnic cleansing" o.s.v. o.s.v. Av de 64 palestinska byarna mellan Jaffa och Haifa skonades endast två från etnisk rensning under kriget 1948. Ett grymt krig vilket även Folke Bernadotte påtalade innan han mördades av en sionist den 17 september 1948 eftersom han uttryckt kritik mot att sionister orättmätigt tagit 78 % av Palestina istället för de 56 % som föreskrivits i FN:s resolution 181 (som för övrigt inte antogs av palestinierna eftersom de inte ansåg det rättvist att en klar minoritet av dåtidens Palestina skulle erhålla en majoritet av området).

Haifa

Vi lägger ifrån oss guideboken som endast verkar framkalla känslor av indignation och åker till Haifa där vi fått kontakt med den palestinska organisationen Baladna. Innan de visar oss Haifa berättar de lite om livet som palestinier i Israel. Baladna arbetar med att stärka palestiniernas rättigheter. Eftersom Israel är en judisk stat är alla icke-judar per definition diskriminerande, inte olikt situationen i Sydafrika före 1994. Baladna kämpar mot rasistiska lagar och antipalestinska stämningar i det israeliska samhället. Enligt en studie från det Israeliska Institutet för Demokrati stödjer 62% av Israels judar att Israels arabiska befolkning (ca 20%) ska flyttas ut ur landet och att staten Israel ska uppmuntra dem att lämna. För mer info om situationen för icke-judar i Israel läs On the Margins 2006, en rapport från The Arab Association for Human Rights. Sedan lämnade vi det politiska snacket därhän och gjorde Haifa med en av medlemmarna i Baldna, en ytterst gemytlig kväll.

Nästa dag åkte vi till Acca. Med oss i bagaget hade vi fortfarande känslan av "Shit, this is really fucked up!". När svarta diskriminerades i Sydafrika i en demokrati byggt för vita sammanslöt sig hela världen i en bojkott men när Israel bygger sin demokrati för judar pekar man finger men ingen vågar föreslå något konkret för att stoppa den uppenbara rasismen. Muren på Västbanken är det mest synliga resultatet av denna typ av "demokrati" men andra mer subtila dimensioner av den är ibland värre och borde bemötas med handling av det internationella samfundet.