Splittring

Vi står här. Vi sitter här. Vi förbliver här.
Vi är eviga här. Vi har ett enda, enda mål:
att existera.
Därutöver är vi oense om allt: hur den nationella flaggan ska se ut
[ni gjorde bäst i att välja, o mitt levande folk,
den enkla åsnan som symbol];
vi är oense om den nya nationalsångens text
[ni gjorde bäst i att välja en sång om duvornas bröllop];
vi är oense om kvinnans skyldigheter
[ni gjorde bäst i att välja en kvinnlig chef för den
nationella säkerheten];
vi är oense om räntesatsen, den statliga och den privata;
vi är oense om allt. Vi har ett enda mål:
att existera...
Därutöver har var person sin möjlighet att välja målet.

Tillstånd av belägring, Mahmoud Darwish

Darwish dikter säger mycket om situationen här. Känslan av splittring bland israelerna som jag upplevde i Tel Aviv existerar utan tvekan även bland palestinierna. De palestinska städerna är som öar på Västbanken isolerade från varandra. Skillnaden mellan Ramallah och Hebron är lika stor som den mellan Gudrun Schyman och Göran Hägglund. Levnadssättet skiljer sig markant och mentaliteten även så. Till skillnad från israelerna som enats mot ett yttre hot och en idé om en fristad så har palestinierna istället tagit stadiga steg ifrån varandra. De avsätter alltför mycket energi på att lägga krokben för varandra. På Västbanken sitter 100-tals Hamassupportar fängslade och i Gaza har Hamas fängslat ett stort antal Fattahmedlemmar. I Israel går åsikterna isär vad gäller bosättarnas rättigheter men i slutändan stödjer staten deras ockupation av Västbanken. En sådan typ av enighet är tydligt frånvarande i Palestina.

Att härleda Hamas uppgång till Israels tidigare stöd av dem är (hur det än låter) inte kontroversiellt. Israels f.d. ambassadör i Sverige Zvi Mazel sa i ett tal vid Göteborgs universitet att det är självklart att Hamas stöddes av Israel under 80-talet för att på så vis skapa en motpol till PLO och på så vis splittra palestinierna. Idag ser vi resultatet. Det går dock inte att skylla allt på Israel, den största skulden bär palestinierna själva. Korruptionen inom Fattah är stor och missnöjet med Abu Mazen är påtagligt. Har faktiskt ännu inte träffat någon som öppet stödjer honom. Istället talar man om Arafat som den store hjälten. Läs följande Haaretzartikel om splittringen bland palestinierna.

Splittringen mellan araber i Mellanöstern tillhör vanligheten. Istället för att använda yttre hot som ett verktyg för att enas har de gjort omvänt, använt det yttre hotet för att försvaga sina fiender på hemmaplan. Bara vid några få tillfällen lyckades till exempel härledare som Saladdin och Nurredin ena araberna under korstågen som pågick i över 100 år. Arabernas syn på korstågen skiljer sig för övrigt tydligt från den i Europa, kan rekommendera att läsa Amin Maaloufs bok "Korstågen enligt araberna" för att få en bättre bild av den långa konflikten mellan Europa och Mellanöstern. Här är Maaloufs bok en del barnens skolundervisning.

Finn din styrka i leran

Och det gjorde jag, vid jordens lägsta punkt, Döda havet. Det var en surrealistisk upplevelse att stiga ner i Döda havets 33%-iga saltvatten. Nu vet jag hur kork känner sig i vatten. När vattnet når en bit över knäna känner jag hur mina fötter börjar lätta från strandbotten och snart blir det omöjligt att fortsätta gå, vattnets höga densitet får benen att flyta upp mot vattenytan. Att simma i vattnet är omöjligt, jag tar mig fram genom att vifta lite med händerna som jag måste trycka ner under vattenytan. När man tröttnat på att bara flyta runt som en kork kan man söka sig till strandkanten och smeta in sig i havets kända lera som gör din hud sammetslen, fantastiskt!
Några timmar vid havet och sensationen av lera och det salttunga vattnet började kännas lite gammalt. Jag och min danske resekamrat bestämde oss för att resa hem. Tyvärr hade vi förberett oss dåligt för resan och inte räknat med sabbaten. Inga bussar kunde ta oss därifrån och andra transportmedel var svåra att hitta. Kvar återstod att lifta tillbaka till Jerusalem, för att därifrån ta bussen vidare till Hebron. Efter endast 20 minuter plockade två trevliga israeler upp oss som skyndade sig hem inför den nära förestående sabbaten. De var båda två från USA och den ena av dem studerade judendomen i Jerusalem. Vi pratade en del om judendomen och den magiska effekten av Döda havets lera. Vi höll oss ifrån politiska diskussioner så gått det gick men det märktes att de var av konservativ åsikt. När jag berättade att jag besökte USA under valet var de snabba med att uttrycka sin besvikelse över att Obama valdes till president och när vi sa att vi skulle till östra Jerusalem (där palestinierna bor) så blev de överraskade. Hade vi sagt att vi bodde i Hebron hade de nog stannat bilen och bett oss förklara vad vi var för några, inte för att de var otrevliga utan bara för att alla är så misstänksamma här. Några lättsamma samtalsämnen senare så var vi dock framme i Jerusalem och vi kunde andas ut.

Detta är inget märkligt i varken Palestina eller Israel. Misstänksamheten mot den andre är så stor att det räcker med att du som utlänning bott ett tag i den andra delen för att väcka misstanke. Vet inte hur många gånger jag blivit tillfrågad i Hebron om jag talar hebreiska. Alla försöker placera dig i fack och snabbt utvärdera om de kan lite på dig eller inte. Hade jag bott i Israel i några månader och liftat med några palestinier hade känslan varit likadan, jag hade nog hållit en låg profil då med. Hela situationen har gjort att även trevliga människor fått en skev verklighetsuppfattning där allt är antingen svart eller vitt. Det är lätt att förstå varför de flesta ser verkligheten som sådan eftersom alternativa informationskällor är svåra att hitta. Alla utgår från sina upplevelser och sina källor. De, israeler som palestinier, som står vid sin ytterlighet, svart eller vit, och har förmågan att blicka inåt mot gråskalan och hitta förståelse för den andre, det är hos dem som en stabil och fredlig framtid vilar. Det är till dem vi ska ge våra resurser och uppmuntrande.

Frihetsberövade palestinier

En tredjedel av palestiniernas folkvalda parlamentariker sitter idag i israeliskt fängelse eftersom att de anses utgöra en säkerhetsrisk för Israel. De flesta av dem är från Hamas och fängslades i Västbanken 2006 efter att den israeliske soldaten Gilad Shalit blivit kidnappad av Al-Qassam brigaderna som är en militär del Hamas. I utbyte mot Gilad önskar Hamas 400 palestinier som hålls fångna i israeliskt fängelse. Totalt sitter ca 11 000 palestinier i fängelse varav endast 2200 sitter där på grund av kriminella handlingar, 7500 sitter där på grund av att de anses utgöra en säkerhetsrisk och 500 sitter fängslade utan åtal (enligt röda korsets uppgifter, läs BBC artikel här). Inget tvivel om att många av dem sannolikt gjort våldsamt motstånd mot den illegala ockupationen och därför anses vara säkerhetsrisker men en betydande del är ungdomar, i vissa fall under 18 år, som råkat vara på fel ställe vid fel tillfälle. (Ockupationen är illegal såtillvida att den strider mot de flesta föreskrivna regler om hur en ockupations makt ska agera enligt Haagkonventionen 1907, undertecknad av 194 länder)

I tisdags blev en av de mer moderata Hamas ledarna, Aziz al-Dweik, frisläppt. Han är parlamentets talman och har satsat mycket på att bygga upp det civila samhället på Västbanken. För mer info läs följande artiklar i palestinsk respektive israelisk press. Klicka på följande länk för nyheter från Maan-news och följande länk för artikeln i Haaretz.

Det ställs ofta krav från Israel att ingen tvåstatslösning kan nås om inte Palestina demokratiserats. Det är dock svårt att föreställa sig hur en demokrati ska kunna fungera om dess parlamentariker sitter fängslade av främmande makt utan någon riktig rättegång. Man kan tycka vad man vill om Hamas men faktum kvarstår att en knapp majoritet av befolkningen röstade på dem. Detta borde respekteras och de som är av åsikten att alla som röstar på Hamas är potentiella självmordsbombare kan själva komma hit till Västbanken (eller Gaza för den delen om detta vore möjligt) och träffa dessa människor, höra deras berättelser och ändå förvånas över att de kan kontrollera sina känslor och se det som möjligt att leva i fred med Israelerna bara de ockupationen upphör. "Även om palestinierna med rätta kan anklagas för många fel, så är dessa fel i varje fall inte så svåra synder, inte sådana ödesdigra brott att de skulle rättfärdiga fördömandet av hela folket." Byt ut ordet palestinier mot judar så har du ett utdrag ur Leo Pinskers bok Självemancipering. En vädjan till det egna folket av en rysk jude.

Fika på taket

En av de mest galna platser jag har varit på i mitt liv är utan tvekan Hebrons gamla stad. Hebron delades 1997 upp i två delar, H1 och H2. Detta skedde i enlighet med Osloavtalet vilket innebär att Hebrons gamla kvarter kontrolleras av den israeliska armén och resten av staden kontrolleras av den palestinska myndigheten, israeliska armén har dock rätt att när som helst ta över kontrollen under kortare perioder för att undanröja säkerhetshot. I den gamla staden bor det många fler palestinier än israeler. Förut var det en stadsdel som sprudlade av liv, fylld med gatuförsäljare, men idag är bara några enstaka stånd kvar (se bild ovan). Rent ekonomiskt kan ingen göra en hygglig förtjänst som entreprenör här men tack vare EU, som ger dem 300 €/månaden, kan de vara kvar. Anledningen till att livet här har dött är dels för att den israeliska militären satt upp check-points mitt i staden och egenmäktigt stängt butiker, dels för att de 400 fanatiska bosättarna som bor där regelbundet trakasserar de palestinier som bor kvar. Vanliga Hebronbor är rädda att besöka den gamla staden och många av dem som bor i den nyare delen av Hebron har aldrig varit där. För att se exempel på hur bosättarna trakasserar palestinierna kan jag rekommendera att titta på dokumentären "Välkommen till Hebron" eller "In the Spider Web". Det finns även flera artiklar om situationen i gamla staden, läs en från röda korset här.

Bosättarna har trängt sig in i staden som en kil och kontrollerar takvåningarna längst med huvudgatan i gamla staden. Det är inte ovanligt att de slänger sina sopor och andra saker ut genom fönstret ner på palestinierna. Därför har palestinieran byggt skyddsnät som skyddar dem mot diverse ting som slängs mot dem (se bild nedan).

Bakgrunden till konflikten här grundar sig i spänningar mellan palestinier och judar före andra världskriget. I Hebron var situationen som värst 1929 då palestinierna under upplopp dödade 67 judar. De 800 judar som bodde där innan upploppen blev av engelsmännen flyttade till Jerusalem, dagens judar i Hebron flyttade hit efter 1967. Massakern från1929 är något som bosättarna ofta lyfter fram och med vilket de rättfärdigar sitt övervåld mot palestinierna idag som nådde sitt klimax 1994 då Goldstein klev in Abraham moskén och sköt 29 palestinier.

För några dagar sedan promenerade jag genom den gamla staden tillsammans med två palestinska vänner och några andra europeiska volontärer. Vi blev då, som man ofta blir, inbjudna på kaffe av en palestinsk familj. Den här familjen är känd i Hebron eftersom det är en av få palestinska familjer som har en takvåning mitt bland bosättarna. Familjen visade oss runt i deras spartanska hem och bjöd oss på kaffe på deras tak. Bara några meter därifrån inkräktade en israelisk militärstation (se bild ovan) som vakar över deras hem. Det är sällan som soldaterna gör något mot dem men å andra sidan tittar de bara på när bosättarna gör livet svårt för dem. Modern i familjen berättade om hur bosätarna kom en natt med molotovcocktails som de slängde in i deras lägenhet och brände sönder ett av deras rum (se bild nedan). Medan vi pratade och barnen lekte runt om oss så kände vi hur spänningen på taket steg. Soldaterna började peka mot oss och bland dem fanns en bosättare. Några minuter senare kom två soldater mot oss i full mundering och sa lite tvunget att vi inte bör umgås med araber. Vi försökte låtsas som om vi inte förstod och de märkte att vi tyckte att situationen var obehaglig. De verkade nästan vara radiostyrda av bosättaren som stod kvar vid militärstationen några meter bort, vi bad oss inte att lämna en andra gång istället blev vi överraskade när de bad att få röka från vår vattenpipa. Den palestinska familjen signalerade om att det kanske var dags att runda av fikan på taket. Vi tackade för gästfriheten och begav oss.Precis som bosättarna avhumaniserar palestinier är det lätt för mig att göra samma sak med bosättarna. Jag har svårt att förstå att en människa kan förtrycka en annan på ett så förnedrande sätt. Vad är det som driver dem?

Förra lördagen träffade jag en italiensk dokumentärfilmare, Rocco, som var i Hebron för att göra en dokumentär om situationen i Hebron. Som i en del av arbetet hade han flyttat in hos bosättarna i Hebron för att höra deras sida. Han berättade att många av dem inte hade några andra begränsningar än religiösa. För dem var staten Israel enbart ett medel för att uppmå drömmen om ett Storisrael. Om staten inte hjälper dem kommer de att hitta andra vägar att uppnå drömmen. Deras mål står ovan politiken. Vidare berättade Rocco att andra bosättare han träffade var mer politiskt drivna och de såg det som viktigt att handla i enlighet med den isrealiska statens policyn. De hade dock en sak gemensamt, att de inte såg palestinierna som palestinier utan som araber och araber kan bo var som helst i Mellanöstern så varför ska de bo just i judarnas förlovade land.

Intryck från Tel Aviv

Har nu bott i Hebron i en månad och jag vänja mig vid i livet här. Jag rör mig mestadels mellan vissa fasta punkter i staden varför jag blivit "tjenis" med människor och butiksägare på vägen. Palestinierna är snabba på att stärka vänskapsband. Det räcker ibland med att man handlar bröd på samma ställe två-tre gånger innan man blir invinkad varje gång man passerar butiken. Ibland får jag skuldkänslor när jag blir bjuden på diverse ting och jag försöker därför bjuda tillbaka så gott det går. Häromdagen försökte jag bjuda på salt lakrits till en butiksägare som alltid ger mig en "slush" (isdrink) när jag passerar. Han tittade lite undrande på godispåsen medan hans son tog för sig ur innehållet. När han märkte hur sonen reagerade tackade han artigt nej, salt lakrits faller tydligen inte alla i smaken. Hoppas bara han inte tog illa upp, får kanske kompensera med att bjuda på min sista Marabou chokladkaka.

Min vecka har annars präglats av visumansökningar. Som jag nämnt tidigare har min viseringsfria tid löpt ut här i Israel/Palestina och jag har tillsammans med de andra EVS-volontärerna lämnat in en ansökan om att förlänga min vistelse. Den ansökan behandlas just nu och är förhoppningsvis klar imorgon. Under den tiden är våra pass i förvar hos det israeliska inrikesministeriet i Jerusalem. Innan jag lämnade ifrån mig passet hann jag dock med en resa till Tel Aviv för att lämna in visumansökningar för sex palestinska ungdomar som ska delta i ett kulturutbyte i Irland som heter "Schools Accross Boarders". Där kommer de att träffa andra ungdomar från Israel och Irland. Eftersom det är problematiskt för palestinier att resa så blev det mitt uppdrag att resa till Tel Aviv och lämna in ansökningarna på irländska ambassaden.

Det är verkligen en udda upplevelse att resa från ockuperade Västbanken till Israel. Israel är på många sätt en helt annan värld. I Tel Aviv märker man även av hur stor skillnaden är mellan olika israeler. För mig har det varit lika fascinerande att lära mig om konflikten Israel/Palestina som att förstå hur staten Israel kunnat uppstå och bestå. I mitt sökande efter några av svaren började jag läsa antologin "Sionismen" redigerad av Eli Gönder & Patrik Öhberg. Där behandlas de sionistiska tänkare som la grunden till återskapelsen av Israel. En bok jag varmt rekommenderar alla att läsa eftersom den hjälper en att räta ut en hel del frågetecken. Hur lyckades den ofta så förföljda judiska diasporan samla sig, ackumulera styrka och bilda en stat på ett område som redan beboddes av palestinier? För mig är boken ett sätt att resa tillbaka i tiden och hitta roten till den mentalitet som fortfarande finns hos israelerna. Jag vill i nästa stycke bara ge en kort introduktion till ämnet sionism innan jag fortsätter med min berättelse.

Den israeliska staten byggdes på idéer från 1800-talets nationalistiska/sionistiska tänkare som t.ex. Pinsker och Herzl. Med samma stil som fransmän, tyskar, serber, rumäner m.fl. enades och bildade sina nationalstater växte tanken fram om en judisk stat. Den enda gemensamma identitetsmarkör som medborgarna i denna framtida stat skulle ha var deras religion och deras gemensamma öde av att vara förföljda runt om i världen. Theodor Herzl talar i sina skrifter om judar som de vore en etnisk grupp snarare än ett religiöst samfund. Detta är ett känsligt ämne idag och var det även under den tiden som Herzl och Pinsker skrev sina böcker. De möttes av starkast motstånd från framgångsrika europeiska judar. Judar som redan assimilerats in i den europeiska kulturen ville inte höra talas om en judisk stat eftersom detta skulle få dem att stå ut från mängden, de skulle inte betraktas som tyskar, fransmän, ryssar utan som judar. De assimilerade judarna ville var européer och inte judar i den då potentiella staten Israel.

När jag stänger igen boken och tittar upp bland myllret av människor i Tel Aviv ser jag resultatet av dessa sionistiska pionjärer från 1800-talets andra hälft. Det är ett myller av människor från jordens alla hörn. Alla talar olika språk och det är sällan man ser två israeler med olika bakgrund (t.ex. en etiopisk jude och en rysk jude) umgås med varandra. Vad är det som håller ihop denna nation? Språket? Kanske, men de flesta ryska judar föredrar att prata ryska framför hebreiska. Detsamma gäller för många judar med andra bakgrunder. Är det religionen? Kanske, men många av dem på Tel Avivs gator är sekulära och bär till exempel inte sin kippa. Är det känslan av att ha en fristad som binder dem samman? Mycket möjligt. Överallt hör jag om hur viktig säkerheten är för israelerna. Om man någon gång vågar ta upp ämnet om Palestina för en israel känner de ofta inte till palestiniernas prekära situation. De blir bara oroliga och uppmanar mig att inte resa tillbaka eftersom jag riskerar att bli kidnappad i Hebron. De mer informerade israelerna känner mer eller mindre till situationen men försvarar den kollektiva bestraffningen (som de visserligen erkänner vara lite väl tilltagen) med att det är för Israels säkerhet. Israel är deras fristad och de gör vad som helst för att försvara den. Det spelar ingen roll om vem som har rätt eller fel, säkerheten framför allt. Israelerna har i grunden inget emot palestinierna (eller araberna som de kallar dem), de råkade bara bo på fel ställe.

Skulle dock israelerna en dag finna ro inombords och påbörja något som skulle kunna bli början på en långvarig fred så undrar jag vilken gemensam identitetsmarkör de kommer att ha kvar. Med säkerhetshotet borta måste de enas om andra saker än yttre hot. Hur ska en fanatisk bosättare som är helt impregnerad av gamla religiösa skrifter kunna leva i harmoni med en sekulariserad Tel Avivbo? För en ortodox jude står religionen över staten, om de finner något vara fel så kommer de inte att lägga fram en motion i Knesset utan de påbörjar en revolution. När den tidigare statsministern Rabbin började fatta beslut som stred mot bosättarnas intressen talade många om den ökade risken för inbördeskrig. Det blev inget inbördeskrig, istället mördades han av en fanatisk bosättare.

I Israel är bosättarna inte omtyckta. Tyvärr har jag ännu inte haft möjlighet att prata om bosättarna med en "normal" israel men den känslan jag får är att de är rädda för dem och undviker dem om möjligt. Problemet är att medan de undviker dem så föder de i genomsnitt 8-9 barn och den sekulariserade juden föder 2-3 barn om ens det. Det handlar bara om matematik innan de ortodoxa judarna blir en majoritet i Israel och vad händer då?

The Netanyahu effect?

Det var många förutsättningar uppräknade för att vara början på förutsättningslösa samtal om en tvåstatslösning.

Läs artikeln här

Obama effekten verkar avta...

The Obama effect?

Obamas tal den 4 juni 2009 blev början på en kedjereaktion i Israel/Palestina. Alla har tolkat hans uttalande på sitt eget sätt. I Israel talar man om att det kanske är dags att acceptera en Palestinsk stat och en två stats lösning. Kort efter talet kungjorde Netanyahu att han planerar att hålla ett tal där han kommer att behandla frågan om en palestinsk stat. Ett uttalande som inte var populärt hos Västbankens bosättare som på grund av detta mordhotade Netanyahu och hans familj. Visst har bosättarnas åsikt betydelse, om israels statsminister inte tar deras vilja i beaktande riskerar de att bli mördade som Yitzhak Rabin eller inbördeskrig, och det märks att Netanyahu har tagit bosättarnas hot och krav på allvar. Netanyahus tal, som kommer att hållas på söndag, verkar bli ett urvattnat sådant där bosättarna har blivit lovade att de inte kommer att hamna i kläm i ett fredsavtal (följ länken till den israeliska tidningen Haaretz artikel om det kommande talet http://www.haaretz.com/hasen/spages/1092068.html).

Trots att Obamas tal mycket väl kunde ha riktat skarpare kritik mot den israeliska staten så är de flesta palestinier jag talat med försiktigt optimistiska. Att Obama, i egenskap av USA:s president, talade om att Israel måste erkänna en palestinsk stat och göra det möjligt för den att fungera var något palestinierna inte har varit vana att höra amerikanska presidenter säga. Han krävde även av Israel att bosättandet på Västbanken måste upphöra, nedan finns några av de krav som han räknade upp under talet.

Israelis must acknowledge that just as Israel's right to exist cannot be denied, neither can Palestine's. The United States does not accept the legitimacy of continued Israeli settlements. This construction violates previous agreements and undermines efforts to achieve peace. It is time for these settlements to stop.

Israel must also live up to its obligations to ensure that Palestinians can live, and work, and develop their society. And just as it devastates Palestinian families, the continuing humanitarian crisis in Gaza does not serve Israel's security; neither does the continuing lack of opportunity in the West Bank. Progress in the daily lives of the Palestinian people must be part of a road to peace, and Israel must take concrete steps to enable such progress.

Hmm... med Obamas tal har det väckts ett hopp om hållbar fred men imorgon får vi se vad Netanyahu har i rockärm. För bollen ligger i den starkes hand och idag är det Israel som är den klart starkare parten. Utan ett första steg från dem att få slut på ockupationen så finns det liten chans för en hållbar fred.

Att leva med Check-points

Igår var jag i Jerusalem för att lämna en ansökan om att förlänga min vistelse i Palestina. Eftersom Västbanken sedan ockupationen 1967 står under israelisk kontroll så är det även det israeliska inrikesministeriet som hanterar min ansökan. Vanligtvis är alla eu-medborgare viseringsfria i tre månader men - och det finns ofta ett "men" här - eftersom gränspolisen fick veta att jag skulle arbeta som volontär på Västbanken bestämde den nitiska poliskvinnan att, med bläck, ändra den viseringsfria tiden i passet till endast en månad(se bild). Trots påtryckningar från EU-kommissionen, genom advokater i Jerusalem, så vägrar Israeler att ge mig och de övriga 16 EVS:arna (European Voluntary Service) de tre viseringsfria månaderna. Därför åtog jag mig en liten resa mellan Hebron och Jerusalem för att träffa dem som representerar mig.

Att resa inom Västbanken är alltid ett miniäventyr. Man vet aldrig vad som väntar. För en västerlänning finns det få saker att oroa sig för, möjligtvis bara fartblinda taxiförare, men för palestinierna är det en helt annan sak. Att sitta i samma buss som palestinier ger mig dock en möjlighet att se hur deras vardag är.

Igår, när jag reste till Jerusalem, satt jag längst bak i bussen och tittade ut över det vackra landskapet. Bredvid mig satt en 12-13 årig pojke som darrade som ett asplöv. Ju närmare vi kom check-pointen till Jerusalem, desto mer nervös blev pojken. Till slut började han prata med mig och försökte med darrande röst säga något på arabiska. Först förstod jag inte vad men mannen framför var vänlig nog att översätta. Det visade sig att pojken var en av många palestinier som inte har tillstånd att ta sig genom check-pointsen och därför riskerar fängelse eller dylikt om han åker fast. Av någon anledning ville han ta den risken och önskade därför byta plats med mig för att sitta längst bak och närmast fönstret så att han kunde gömma sig under baksätet när soldaterna genomsöker bussen. Proceduren vid en check-point är nämligen följande: Fordon som ska undersökas pekas ut av de israeliska soldaterna. Bara vid två tillfällen har jag passerat check-pointen utan att bli kontrollerad, palestinierna blir dock nästan aldrig undantagna. Om det är en buss som blir undersökt så kliver alla av medan soldater gör en kontroll av fordonet. Sedan följer en kontroll av passagerarna. Alla får visa upp sina pass/palestinska id-handlingar för den unga soldaten som undersöker stämplar och giltigheten av de uppvisade handlingarna. Om allt är ok så kliver vi på bussen igen och kör vidare. Den här gången klarade sig den nervöse pojken som stannade kvar i bussen under genomsökningen av bussen. Soldaten som gjorde kontrollen orkade nämligen inte gå hela vägen bak i bussen och titta under sätet varför pojken kunde andas ut. När vi var på säkert avstånd från check-pointen så märkte man av en stor lättnad hos pojken och passagerarna runt om påpekade för honom vilken tur han haft.

Ett lyckligt slut den gången och omständigheten att jag ännu inte vet vad som kommer hända efter den 17 juni, då min redigerade viseringsfriatid löper ut, spelar kanske mindre roll. Men jag vill se mer av det här landet och lära känna mer intressanta människor.

Vardagen i Hebron

Om man bortser från det spända läget i Hebrons gamla stad är livet här lugnt. Även om staden har ca 150 000 invånare har den en viss småstadskänsla. Trots detta är Hebron Västbankens ekonomiska motor och människorna är väldigt affärsorienterade. Rivaliteten mellan Hebronbor och övriga palestinier är ibland stor. Ofta när man träffar Nablusbor har de ett skämt att dra om hur tråkiga, snåla eller dumma Hebronbor. Nablusborna skrattar gott åt sina egna skämt men jag har ibland svårt att förstå dem, vilket kan bero på deras engelska översättning inte gör skämten rättvisa. När de märker att jag lagt på ett artigt leende tar de mig vänligt på axeln och säger "det märks att du bor i Hebron, du har deras dåliga humor" och så skrattar de ännu högre än gången innan. Att få folk att skratta på min bekostnad är kanske min största insats hittills här. Så länge folk är glada och bjuder mig på kaffe för besväret så är även jag glad.

Att bjuda på kaffe är nämligen något som palestinierna är väldigt bra på. Vissa dagar dricker jag upp till 10 koppar om dagen, vilket håller mig vaken långt in på småtimmarna. Ibland blir jag inbjuden av palestinier som inte kan ett ord engelska. Konversationerna blir lite haltande och det slutar ofta med att vi försöker hitta ord som vi båda förstår "Volvo good, Sweden good quality" och så skrattar vi. Men förr eller senare förvandlas deras glada ansikten till lite mer sorgsna när de börjar prata politik och man behöver inte förstå arabiska för att inse vad de säger. De behöver bara peka på murarna som inkräktar på deras mark, check-points som gör resandet komplicerat (för vissa omöjligt, se bilden ovan av en vanlig check-pointkontroll) eller så pekar de på någon ny israelisk bosättning som ytterligare kringskurit deras liv. Överallt finns tecken på saker som gör palestiniernas liv väldigt besvärligt. Den israeliska staten har gjort Palestina till ett fängelse på jorden med motiveringen att palestinierna är terrorister. Visst finns det palestinier som vill föra en väpnad kamp för sin frihet men de är en minoritet. De flesta tror och hoppas på fredlig lösning på konflikten och ser våld som en sista utväg, en inställning jag blir väldigt imponerad av. Att stänga in palestinierna och kollektivt bestraffa dem är ett tydligt brott mot de mänskliga rättigheterna.

Annars är Hebron konservativt vilket i detta fall innebär att familjen har det stora inflytandet i livet här. Även om det sker en långsam förändring är det fortfarande ett patriarkat som styr samhället. Det är mycket mer vanligt att man ser män sitta på kafé och röka vattenpipa än kvinnor. Strikt klädkod gäller här för såväl män som kvinnor, för min del innebär detta att jag kan slänga alla de shorts jag tagit med mig.

De flesta palestinier är tokiga i europeisk fotboll, i synnerhet den spanska ligan. Antingen hejar de på Barcelona eller Real Madrid. Den annars så påtagliga tystnaden i Hebronnatten bröts i onsdagskväll då Barcelona vann Champions league. Sent in på natten tutade bilar med barcelonaflaggor vajandes från bilfönsterna på Hebrons huvudgata, Ain Sara. Själva matchen såg jag, som alla andra palestinska män, på ett kafe. Några pubar existerar nämligen inte eftersom all typ av alkohol är "haram" och därmed förbjudet. Allt som är skadligt för kroppen och som påverkar ditt förstånd är haram. Det verkar dock som att man i Hebron gjort ett undantag med vattenpipan. Istället för en stor stark beställer man här en "argila" (vattenpipa). Sedan springer servitörerna som galningar resten av kvällen och slänger på glödande kol på vattenpiporna.

De kan mycket om fotboll här. I fredags var jag på en fest i Ram, som egentligen är en förort till Jerusalem men sedan den israeliska staten byggt en åtta meter hög mur mellan Ram och Jerusalem så är det tidsmässigt mycket snabbare att ta sig till Ramallah än till Jerusalem. Där pratade jag med en fotbollstokig palestinier som kunde allt om fotboll, han visste till och med mer än mig om situationen i Sveriges VM-kvalgrupp.