Igår var jag i Jerusalem för att lämna en ansökan om att förlänga min vistelse i Palestina. Eftersom Västbanken sedan ockupationen 1967 står under israelisk kontroll så är det även det israeliska inrikesministeriet som hanterar min ansökan. Vanligtvis är alla eu-medborgare viseringsfria i tre månader men - och det finns ofta ett "men" här - eftersom gränspolisen fick veta att jag skulle arbeta som volontär på Västbanken bestämde den nitiska poliskvinnan att, med bläck, ändra den viseringsfria tiden i passet till endast en månad(se bild). Trots påtryckningar från EU-kommissionen, genom advokater i Jerusalem, så vägrar Israeler att ge mig och de övriga 16 EVS:arna (European Voluntary Service) de tre viseringsfria månaderna. Därför åtog jag mig en liten resa mellan Hebron och Jerusalem för att träffa dem som representerar mig.
Att resa inom Västbanken är alltid ett miniäventyr. Man vet aldrig vad som väntar. För en västerlänning finns det få saker att oroa sig för, möjligtvis bara fartblinda taxiförare, men för palestinierna är det en helt annan sak. Att sitta i samma buss som palestinier ger mig dock en möjlighet att se hur deras vardag är.
Igår, när jag reste till Jerusalem, satt jag längst bak i bussen och tittade ut över det vackra landskapet. Bredvid mig satt en 12-13 årig pojke som darrade som ett asplöv. Ju närmare vi kom check-pointen till Jerusalem, desto mer nervös blev pojken. Till slut började han prata med mig och försökte med darrande röst säga något på arabiska. Först förstod jag inte vad men mannen framför var vänlig nog att översätta. Det visade sig att pojken var en av många palestinier som inte har tillstånd att ta sig genom check-pointsen och därför riskerar fängelse eller dylikt om han åker fast. Av någon anledning ville han ta den risken och önskade därför byta plats med mig för att sitta längst bak och närmast fönstret så att han kunde gömma sig under baksätet när soldaterna genomsöker bussen. Proceduren vid en check-point är nämligen följande: Fordon som ska undersökas pekas ut av de israeliska soldaterna. Bara vid två tillfällen har jag passerat check-pointen utan att bli kontrollerad, palestinierna blir dock nästan aldrig undantagna. Om det är en buss som blir undersökt så kliver alla av medan soldater gör en kontroll av fordonet. Sedan följer en kontroll av passagerarna. Alla får visa upp sina pass/palestinska id-handlingar för den unga soldaten som undersöker stämplar och giltigheten av de uppvisade handlingarna. Om allt är ok så kliver vi på bussen igen och kör vidare. Den här gången klarade sig den nervöse pojken som stannade kvar i bussen under genomsökningen av bussen. Soldaten som gjorde kontrollen orkade nämligen inte gå hela vägen bak i bussen och titta under sätet varför pojken kunde andas ut. När vi var på säkert avstånd från check-pointen så märkte man av en stor lättnad hos pojken och passagerarna runt om påpekade för honom vilken tur han haft.
Ett lyckligt slut den gången och omständigheten att jag ännu inte vet vad som kommer hända efter den 17 juni, då min redigerade viseringsfriatid löper ut, spelar kanske mindre roll. Men jag vill se mer av det här landet och lära känna mer intressanta människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar