Intryck från Tel Aviv

Har nu bott i Hebron i en månad och jag vänja mig vid i livet här. Jag rör mig mestadels mellan vissa fasta punkter i staden varför jag blivit "tjenis" med människor och butiksägare på vägen. Palestinierna är snabba på att stärka vänskapsband. Det räcker ibland med att man handlar bröd på samma ställe två-tre gånger innan man blir invinkad varje gång man passerar butiken. Ibland får jag skuldkänslor när jag blir bjuden på diverse ting och jag försöker därför bjuda tillbaka så gott det går. Häromdagen försökte jag bjuda på salt lakrits till en butiksägare som alltid ger mig en "slush" (isdrink) när jag passerar. Han tittade lite undrande på godispåsen medan hans son tog för sig ur innehållet. När han märkte hur sonen reagerade tackade han artigt nej, salt lakrits faller tydligen inte alla i smaken. Hoppas bara han inte tog illa upp, får kanske kompensera med att bjuda på min sista Marabou chokladkaka.

Min vecka har annars präglats av visumansökningar. Som jag nämnt tidigare har min viseringsfria tid löpt ut här i Israel/Palestina och jag har tillsammans med de andra EVS-volontärerna lämnat in en ansökan om att förlänga min vistelse. Den ansökan behandlas just nu och är förhoppningsvis klar imorgon. Under den tiden är våra pass i förvar hos det israeliska inrikesministeriet i Jerusalem. Innan jag lämnade ifrån mig passet hann jag dock med en resa till Tel Aviv för att lämna in visumansökningar för sex palestinska ungdomar som ska delta i ett kulturutbyte i Irland som heter "Schools Accross Boarders". Där kommer de att träffa andra ungdomar från Israel och Irland. Eftersom det är problematiskt för palestinier att resa så blev det mitt uppdrag att resa till Tel Aviv och lämna in ansökningarna på irländska ambassaden.

Det är verkligen en udda upplevelse att resa från ockuperade Västbanken till Israel. Israel är på många sätt en helt annan värld. I Tel Aviv märker man även av hur stor skillnaden är mellan olika israeler. För mig har det varit lika fascinerande att lära mig om konflikten Israel/Palestina som att förstå hur staten Israel kunnat uppstå och bestå. I mitt sökande efter några av svaren började jag läsa antologin "Sionismen" redigerad av Eli Gönder & Patrik Öhberg. Där behandlas de sionistiska tänkare som la grunden till återskapelsen av Israel. En bok jag varmt rekommenderar alla att läsa eftersom den hjälper en att räta ut en hel del frågetecken. Hur lyckades den ofta så förföljda judiska diasporan samla sig, ackumulera styrka och bilda en stat på ett område som redan beboddes av palestinier? För mig är boken ett sätt att resa tillbaka i tiden och hitta roten till den mentalitet som fortfarande finns hos israelerna. Jag vill i nästa stycke bara ge en kort introduktion till ämnet sionism innan jag fortsätter med min berättelse.

Den israeliska staten byggdes på idéer från 1800-talets nationalistiska/sionistiska tänkare som t.ex. Pinsker och Herzl. Med samma stil som fransmän, tyskar, serber, rumäner m.fl. enades och bildade sina nationalstater växte tanken fram om en judisk stat. Den enda gemensamma identitetsmarkör som medborgarna i denna framtida stat skulle ha var deras religion och deras gemensamma öde av att vara förföljda runt om i världen. Theodor Herzl talar i sina skrifter om judar som de vore en etnisk grupp snarare än ett religiöst samfund. Detta är ett känsligt ämne idag och var det även under den tiden som Herzl och Pinsker skrev sina böcker. De möttes av starkast motstånd från framgångsrika europeiska judar. Judar som redan assimilerats in i den europeiska kulturen ville inte höra talas om en judisk stat eftersom detta skulle få dem att stå ut från mängden, de skulle inte betraktas som tyskar, fransmän, ryssar utan som judar. De assimilerade judarna ville var européer och inte judar i den då potentiella staten Israel.

När jag stänger igen boken och tittar upp bland myllret av människor i Tel Aviv ser jag resultatet av dessa sionistiska pionjärer från 1800-talets andra hälft. Det är ett myller av människor från jordens alla hörn. Alla talar olika språk och det är sällan man ser två israeler med olika bakgrund (t.ex. en etiopisk jude och en rysk jude) umgås med varandra. Vad är det som håller ihop denna nation? Språket? Kanske, men de flesta ryska judar föredrar att prata ryska framför hebreiska. Detsamma gäller för många judar med andra bakgrunder. Är det religionen? Kanske, men många av dem på Tel Avivs gator är sekulära och bär till exempel inte sin kippa. Är det känslan av att ha en fristad som binder dem samman? Mycket möjligt. Överallt hör jag om hur viktig säkerheten är för israelerna. Om man någon gång vågar ta upp ämnet om Palestina för en israel känner de ofta inte till palestiniernas prekära situation. De blir bara oroliga och uppmanar mig att inte resa tillbaka eftersom jag riskerar att bli kidnappad i Hebron. De mer informerade israelerna känner mer eller mindre till situationen men försvarar den kollektiva bestraffningen (som de visserligen erkänner vara lite väl tilltagen) med att det är för Israels säkerhet. Israel är deras fristad och de gör vad som helst för att försvara den. Det spelar ingen roll om vem som har rätt eller fel, säkerheten framför allt. Israelerna har i grunden inget emot palestinierna (eller araberna som de kallar dem), de råkade bara bo på fel ställe.

Skulle dock israelerna en dag finna ro inombords och påbörja något som skulle kunna bli början på en långvarig fred så undrar jag vilken gemensam identitetsmarkör de kommer att ha kvar. Med säkerhetshotet borta måste de enas om andra saker än yttre hot. Hur ska en fanatisk bosättare som är helt impregnerad av gamla religiösa skrifter kunna leva i harmoni med en sekulariserad Tel Avivbo? För en ortodox jude står religionen över staten, om de finner något vara fel så kommer de inte att lägga fram en motion i Knesset utan de påbörjar en revolution. När den tidigare statsministern Rabbin började fatta beslut som stred mot bosättarnas intressen talade många om den ökade risken för inbördeskrig. Det blev inget inbördeskrig, istället mördades han av en fanatisk bosättare.

I Israel är bosättarna inte omtyckta. Tyvärr har jag ännu inte haft möjlighet att prata om bosättarna med en "normal" israel men den känslan jag får är att de är rädda för dem och undviker dem om möjligt. Problemet är att medan de undviker dem så föder de i genomsnitt 8-9 barn och den sekulariserade juden föder 2-3 barn om ens det. Det handlar bara om matematik innan de ortodoxa judarna blir en majoritet i Israel och vad händer då?